Alla årtionden har väl sina förtjänster antar jag men sedan är frågan vilka minnen som är mest lättillgängliga vid ett visst tillfälle. Jag hade kul mest hela 80-talet, det var alls ingen jobbig tid, så jag tänkte vänta in de trevliga associationerna och skriva om dem, men trots att jag nu låtit frågan ligga till sig i några veckor så är det övervägande fula bilder som poppar upp. Så jag visar dem idag för att få dem ur systemet. Det är ju fredag och jag tror att ni känner er starka och kan tåla det utan att dras med ner permanent i 80-talsfulträsket.
Fula tv-program
Fräcka fredag. Här dansade Lena Ph runt Sven Wolter (som något år utsågs till Sveriges sexigaste man) medan hon sjöng Kiss me tiger. Så pratade Malena om sexgrejer. Underlig underlig studiodesign.
Solstollarna. Sommarprogammet med Skumberg, Ulla-Bella och lättklädda badtjejer. Det var ett dåligt tv-program det. Lägg här märke till gästen Lena Ph och axelvaddströjan, plågsamt typiskt 80-tal. Fast Vetlanda-Lena själv var snygg, tyckte de flesta.
Miami Vice. TV-serien där filmsekvenserna var klippta som en MTV-video. Crockett och Tubbs hette de slibbiga detektiverna. Jag försökte se en repris av ett avsnitt häromåret. Det gick inte.
Såpan Dynastin – en av tre jag minns (de andra två var Dallas och Falcon Crest) på vars eviga förvecklingar vi kastade bort värdefull livstid.
Sedan fanns det ju ljusglimtar för all del, som Gymping med Susanne Lanefelt och gänget i trikåer. Det var kniip stjärten och benvärmare och helt enkelt intressant tv för en pubertets-tonåring.
Allvar och svårmod i musiken
Jag hade rätt så mycket bestämda principer för mig ett tag. Det var väl någon väx upp-fas. Väldigt mycket var fel och fy fy. I efterhand kan man tycka att det nog var ganska begränsande att sitta inne med facit över vad som var rätt musiksmak och rätt i allt övrigt. Det är enklare nu när man inte vet så noga. Hur som helst var det många band som var lite allvarliga och svårmodiga och dystra. När jag hör på det idag så kan det hända att jag nickar till.
The Cure, med Robert Smith i sin tuperade frilla och mörka ögonskugga.
De var ju ett bra band egentligen. Men sedan var de inte glada där i mitten av 80-talet. De blev ett svårmodigt gäng. Sedan gick det över en aning igen.
Och så uppträdde ju de här igen i somras. Alphaville. Vet inte om de var särskilt svårmodiga precis, men de där dräkterna var väl sådär. Väldigt mycket 80-tal. Forever young? Skulle inte tro det.
Larvpottor i musiken
Det fanns jättemånga larvpottor som var populära då. Det har det väl alltid gjort. För all del så var väl Alphaville ganska larviga. Men jag tyckte till exempel att Limahl var mer larvig.
…och tydligen fanns de här också, Bros, på 80-talet. Det måste varit alldeles i slutet av det årtiondet det.
Min sambo har en skiva med Bros. När vi flyttade ihop och jag skulle flytta ihop skivorna ville jag först inte ställa ihop mina med Bros, för jag tänkte att den skivan skulle klena av sig löjl på mina på B. Tjejtjusare har alltid varit ett hot mot oss Tretorn-pojkar.
Frisyrerna
Det var mycket tuperat på 80-talet, mycket permanentat. Och hockeyfrillor.
Jag skulle ju önska att jag kunde påstå att jag inte var en del av det där, men jag hade också långt hår i nacken där ett tag i mitten av 80-talet, lite självfallslockar sådär, och det var kanske inte så där eländigt som på Patrik Sjöberg men vackert var det inte. Dessutom hade jag i något skede något som kunde liknas vid hockeyfrilla light. Nästan stubbat i luggen men lite halvlångt i nacken. Jamen herregud varför stoppade inte mina föräldrar mig?
För min egen del var det alltså idel självinsikt som gällde. Yrkesvalet var tidigt klart. Om jag inte blev astronaut så skulle jag bli fotbollsproffs. Det där gick ju över i tonåren för de flesta, men jag förlorade aldrig tron på mig själv. 1984 fick jag en liten lovande-glaspryttel och då var jag alltså redan 17. Jag minns att jag då trodde att: nu lossnar det. Mina föräldrar hade väl inte hjärta att krossa drömmarna utan var försiktigt uppmuntrande: -ja men du kan ju göra läxorna ändå, ifall det inte skulle gå. Du kan ju bryta ett ben eller så. -Mamma, välj en sportbil du vill ha när jag blir proffs. Vilken som helst! Numera är jag inte lika säker på det där med fotbollskarriären. Känns som om den gått lite i stå. Men man får inte ge sig.
Resor är ju kul och jag minns det som att vi åkte på skidresor nästan varenda vinter, från -82 och framåt kanhända utan föräldrar. Då drack vi Jägermeister och andra sorters sprit och blev förgiftade, och bidrog väl på så sätt till bilden av svenska alpinturister. Och så åkte vi ju skidor, och försökte åka snajdigt med benen ihop. När jag började plugga på högskola så bodde jag kvar hos mina föräldrar under första året men tog ändå studielån. För pengarna köpte jag en vindsurfingbräda och så stack jag på skidresa till Italien. jag har alltid varit bra på att hålla i pengar.
Den nya sjukdomen
Vi presenterades också för den då splitternya sjukdomen AIDS som man fick genom att smittas av ett virus som då hette HTLV-3, och det fanns tre sätt att smittas: 1) blodtransfusion, 2) att äta aphjärna, 3) det räckte troligen att säga goddag till en homosexuell. Om någon hade AIDS så var man tvungen att hålla ett säkerhetsavstånd på 2 km. Jo, så var det.
Där har ni det, 1980-talet, ett fult årtionde.
Ursprungligen publicerat på http://bollkalle.zoomin.se den 9 juli 2010, men flyttat hit pga nedläggning av gratisbloggtjänsten på zoomin.
Kemimannen 2.0 
Inte var väl 80-talets tid så ful. Kanske min bästa tid i alla fall. Känner igen det du skriver. Skidresorna och våra ungdomar (Min dåvarande mans barn)lite äldre än min dotter och son drack gärna jegermeister på våra skidresor i Europa. Själv var jag i fin form och tränade. Dottern var snabbast i löpning i sin ålder i Stockholm och jag pluggade. Härliga tider.
Joo, det var jättefult. Minns frisyrerna, Babsan. Och axelvaddarna. Men visst var det roligt.
härligt inlägg! Den hade jag inte heller läst förr.. Jag minns inte speciellt mycket av 80 talet. Var ganska nykläckt då… Men bilder och sådant har man ju sett från det årtiondet, och inte var det såå vackert..Vet inte riktigt vad man ska skylla på.. Dåliga fotografer? Dåligt utbud av kläder? Eller helt enkelt urdålig stil? Vad sysslade modedesignerna med under den tiden, eller fanns dom inte då?? Kram och ha en trevlig helg! Du fortsätter att imponera när det gäller bloggämnen! tummen upp till dig!
Tack. Att återvinna är i o f s inte så svårt, men jag har inte kommit igång med fotona så mkt ännu.
Pingback: Let’s talk about sex | Kemimannen 2.0
Du verkar ha haft en allvarlig hangup på Lena PH! Kul att du trodde att Bros skulle ”klena av sig löjl”. Jag har köpt en DVD med Miami Vice och tycker fortfarande att Don är snygg (fast med galna kläder.)
Jag är fortfarande orolig för att Bros ska klena av sig av löjl. Det andra har jag nog kommit över, men Miami Vice, alltså – nej.