Om sushi, pica och att inte vara så petnoga med maten

Känner mig utanför och dålig.

Jag har aldrig ätit sushi. När jag grunnar på detta så känner jag mig som en lantis, vid sidan av livets huvudfåra. Alla andra har ju ätit sushi, bara inte jag. Kanhända beror det på att jag haft fullt upp med att tjäna staten och att tillfället därför inte har uppenbarat sig. Jag har också upplevt konkreta skäl att avstå: en jag pratade med sa att hon hade ätit det och det var inte gott, och det finns ju faktiskt gränser för hur äventyrlig en man förbi sina bästa år bör vara. Vissa människor stoppar i sig vad som helst, helt oreflekterat. Så kan vi inte ha det. Det var när jag funderade på den saken som jag kom fram till att jag nog borde ta reda på hur konstigt folk som äter konstigt kan äta.

Äcklet

Folk som fastnar för att äta saker som inte är mat sägs ha sjukdomen Pica. Om denna sjukdom har ett annat namn som är svenskt så har det undgått mig. Småbarn och gravida kvinnor, liksom personer med autism, påstås vara mest benägna att äta icke-mat, och det finns en väldig massa former av pica varav särskilt koprofagi (äta skit, en hobby som delas med latrinflugan där till vänster), hyalofagi (äta glas), autokannibalism (äta sig själv), urofagi (äta urin) känns lite ofräscht.

Tog två år att äta upp.

Michel Lotito, känd som Monsieur Mangetout, gjorde sig känd genom att stoppa i sig konstiga saker. Under sin livstid (1950-2007) hann han peta i sig 18 cyklar, 15 shoppingvagnar, 7 teveapparater, 6 ljuskronor, två sängar, ett par skidor, ett flygplan (en Cessna), en dator, en kista och en liten bit av Eiffeltornet. Han var antagligen inte riktigt klok.

Charles Domery (1778-18något) var en hungrig jävel till militär. Han deserterade från preussarnas armé för att matportionerna var för små och anslöt i stället till fransmännen. Charles lär ha smällt i sig 174 katter på ett år, och åt dessutom ett par kg gräs om dagen om det inte fanns något annat att tillgå. Han tjänstgjorde under en period på en båt och försökte där äta upp benet som satt på en kollega som blivit träffad av en kanonkula, fast det fick han inte för sina andra jobbarkompisar.

Mums! Moffa soffa.

Jag stötte också på en artikel om Adele Edwards i Florida, som är helt galen i att äta soffor; framför allt är det skumgummistoppningen som hon gillar att gå runt och tugga på. Det har hon hållit på med i över 20 år. Och tjejen i videoklippet här nedan gillar förutom att knapra på keramik dagarna igenom att släta av askkoppar, ity aska har en salt smak och lite rivig karaktär. Sugen?

Jag tror inte att någon av de där ovan skulle ha bangat för lite sushi. Nae, jag är en förskrämd lantis, helt enkelt, och någon får väl ta och skaka om mig så att det blir ordning på kostvanorna.

Seså, nu sjunger vi.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i apropå ingenting, kost och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om sushi, pica och att inte vara så petnoga med maten

  1. DoctorOHM skriver:

    Tokigt! Själv äter jag sushi på tisdagar!

  2. urbananjar skriver:

    Du vågar aaaaldrig, annars har Kalmar ett riktigt bra sushihak. Smidigt käk att dra hem en fredagkväll när man inte orkar laga nåt vettigt. Jag brukar vilja ha 16 bitar om jag ska bli mätt, men är man feg köper man åtta och kompletterar med chips eller nåt efteråt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s