Om dammsugare och i bruksanvisningen dolda budskap

Jag hade en dammsugare. Sedan hade jag ingen dammsugare. Då köpte jag en dammsugare. Nu har jag en dammsugare. Det är bra det.

Obs! Skorna på bilden ingår inte.

Jag gillar inte att städa men jag begriper ju att det är viktigt att det händer ibland. Det är sådana insikter som hör vuxenlivet till. Detta till trots så är det en syssla som slår an en lite tråkig grundton på mitt humör och därför har jag försökt byta bort den livet igenom. Men nu tänkte jag, att med ny dammsugare och allting, så ska jag göra det rätta och läsa bruksanvisningen. Det finns något kittlande i tanken att lära sig att utnyttja maskinens fulla potential, inte sant? Då blir det nog roligt. Dessvärre stötte jag genast på problem.

Ingen sa något till mig om att det krävdes högklackat för att operera det här instrumentet. Det stod ingenstans på paketet, och expediten sa ingenting. Nej o nej. Långt inne i bruksanvisningen, undanstoppat i några småbilder, visar sig pumpsen. Jag har fan inga pumps. Så nu kan jag inte dammsuga. Inte på rätt sätt i alla fall. Det känns lite hopplöst.  Jävla månglare till dammsugarförsäljare. Detta tjyvsamhälle.

Mattsopare av modernt snitt

Dammsugarens historia är faktiskt inte särskilt intressant. Jag läste lite och det var ganska tråkigt. Men lite kan jag gott berätta för er ändå eftersom kunskap är så bra att ha.

Förr i tiden fanns inga dammsugare. De hade ju inte ens ström då och fick nöja sig med typ en kvast. Därför var det mycket skitigt hemma hos folket. Så en dag i nådens år 1860 lanserade Iowa-bon Daniel Hess en så kallad mattsopare, en sådan som vispar upp smutsen i en liten låda när man rullar förbi sin moj. Jag gissar att den var ganska värdelös. De är ju det, mattsoparna. Ingen el – ingen framgång i städningen. Tacka vet jag nutiden.

1868 lanserade en man vid namn Ives W. McGaffey den första dammsugaren som baserades på luftinsugning. Jag tror att den var elektrisk också. Men vadå, de flesta hade ju ingen ström ändå. Inte hade de råd med en sådan här dammsugare heller för de kostade $25 styck. Möcke pengar på den tiden. Endast två sådana dammsugare finns kvar, på Hoover historical center i Chicago. Grattis till folket i Chicago, säger jag, av hela mitt hjärta. Eller lite i alla fall. Så väldigt mycket att glädjas åt är det trots allt inte.

Så här såg Eberhardts dammsugare ut. Finns på Tekniska muséet i vad jag antar är Stockholm.

Den första som blev riktigt stadd i kassan på dammsugare var Anna Sutherland Bissell, som när hennes make Melvin dog 1889 tog över affärerna och sålde apparater så att det stod härliga till. I Sverige var det Eberhardt Seger som 1910 tog patent på en dammsugare som var någon sorts kopia av Hoovers variant, om jag förstod det rätt. Salus 3.585 tillverkades av AB Lux. Sedan blev de Electrolux. Det visste ni säkert inte, men nu gör ni det.

På den tiden var det inget krav att man skulle ha pumps på sig när man dammsög. På så vis var det bättre förr. Den här utvecklingen är ohållbar tycker jag. Nåja, det kanske bara är Philips som har detta besynnerliga utrustningskrav, och vi kan hursomhelst inte hänga läpp över det längre. Vi spelar popmusik i stället och låtsas som om det regnar. Det gör det ju ibland. Hejdå.