Varför inte konstblogga lite? Jag kanske inte kan så mycket om konst, men då lär jag mig ju. Och ni får se lite snyggt på kuppen. Om det är bra konst. Det tycker jag att det är.
René Magritte (1898-1967) var surrealist, men inte på det där helt obegripliga viset, dvs han var tydlig med tanken bakom verken, och det är i själva klurigheten – i motiven inbyggda paradoxer – som det intressanta ligger (tycker jag själv, bör väl tilläggas). Konstiga tilltag som ett hus i fullt dagsljus mitt i natten, ett hus i mörker mitt på dagen, ordlekar och annat. Ofta roande, ibland oroande. Det är det som jag ser som verkar vara typiskt för Magritte.
Som varje gång innan då jag försökt skriva om konst så känns det som om man famlar lite, och jag bryr mig inte om att skriva om Magrittes liv (det kan ni ju läsa om på wikipedia) men jag hittade några av hans tavlor på nätet och jag tycker att de är rätt så intressanta att titta på. Med tanke på urvalet nedan så är det på sin plats att nämna att Magrittes tidigaste konst (före 1926) inte egentligen är surrealistisk, och att en hel del av Magrittes övriga produktion bär likheter med Salvador Dalis, men inget av detta framgår i de bilder som jag letat fram till det här blogginlägget. Motiven nedan presenteras i kronologisk oreda.
Ja ja, en av mina Magritte-favoriter är den här synvillan, betitlad ”Carte Blanche” (från 1965). Det är ett exempel på hur han gillade att töja på reglerna lite lagom, på ett kontrollerat vis. En mycket märklig tavla är det:
http://www.suspectguru.com/images/museum/rene-magritte-die-blankovollmacht.jpg
En annan som jag på sätt och vis är väldigt förtjust i är den här:
”Attempting the impossible” är tidig, redan 1928 kom den. Att måla av sig själv när man målar av sin fru och bara kommit en bit på vägen är ju ett rätt så intressant grepp. Som kärleksförklaring till hustrun Georgette (modellen här) så är förstås inte titeln dum alls. Det jag själv inte gillar så mycket i den här bilden är annars de där ”döda” ögonen, och den lite stela kroppshållningen, men det kan mycket väl vara ett medvetet val som ska spegla titeln, vad vet jag? Stela anletsdrag är annars något återkommande som jag inte är så förtjust i när det gäller Magrittes konst.
Magritte är väl lite lagom känd för svenskarna – namnet känns bekant men man kan liksom inte riktigt placera honom – men ändå tror jag att de flesta i ett eller annat sammanhang stött på några av hans (jämte plommonstopsbilderna) mest kända motiv, piporna och duvan:
Jag vet inte om jag själv tycker att dessa är så värst roliga, men de inbyggda konflikterna i motiven finns där förstås, som alltid.
Besläktade motsättningar återfinns i många andra motiv; här t ex ett från 1935 (finns flera snarlika) som leker med skillnaden mellan avbildningen av ett motiv och avbildningen av avbildningen av ett motiv. Man får titta ganska noga. ”Human condition” kallas den.
Porträttmåleriet är spännande på samma sätt, Många av de som jag själv gillat mest är avbildningar av kvinnor, för all del utan kläder, men där finns alltid med speglar som skyler eller framhäver kroppsdelar på de mest udda vis. Den här från 1926 (betitlad: ”Dangerous liaisons”), visar det jag lite vilset försöker förklara.
Ett Magritte-museum finns tydligen i Bryssel. Det vore ju väldigt kul att besöka. Även om jag inte är stormförtjust i precis varenda motiv som kommit från Magrittes penslar så är de allra flesta jag sett kluriga och intressanta på ett eller annat sätt. Spännande konstnär, den där Magritte.
Ursprungligen publicerat på http://bollkalle.zoomin.se den 26 juli 2010, men flyttat hit pga nedläggningen av zoomin som gratisbloggtjänst.
Kemimannen 2.0 