Var är du mamma? En liten storskrakeunge i knipa.

Det är konstigt att man kan rycka på axlarna ibland åt hemska grejer som händer människor någon annanstans, men samtidigt blir väldigt engagerad när något litet gulligt djur är illa ute. Ikväll hände det igen. Vardagsdramatik i centrala Kalmar.

Jag var vid Lindö och skulle kolla på svarthakedoppingarna som håller till där. Svarthakedopping är en snygg och ganska ovanlig fågel, som vi har tur att ha några häckande par av i Kalmar.

Svarthakedopping vid Lindö, 2010

Jag ställde bilen och gick ut, och jag såg gråhäger, skäggdopping, skrattmås, gräsand, sothöna, knölsvan, kanadagås och lite småfåglar, men inte ett spår av någon svarthakedopping. När jag stått där ett par minuter kom ett par gående. En av dem höll den här i handen:

Räddad från kattens käftar

Den här lilla ungen till en storskrake (som jag trodde var en svarthakedoppingunge) hade blivit hämtad vid strandkanten av katten, som tagit hem den till husse och matte. Ungen verkade oskadd, men ingen vet hur länge den varit uppe på land. Nu råkade det vara så att paret jag mötte är erfarna fågelskådare (mycket mer så än jag), och vi var säkra på vad det där var för en fågel (men det skulle visa sig att vi hade fel). Instinkten väcks ju att låta den lilla dunungen bo i en skokartong eller liknande. Det är ju snällt tänkt, men korkat, eftersom chansen att klara en sjöfågelunge på det viset är liten. Vad den behövde var att få komma tillbaka i vattnet, till sin mamma, så vi stod där och spanade till hon dök upp. Ungen släpptes därefter vid strandkanten ett fyrtiotal meter från det vi tolkade som mamman och sedan väntade vi. Ungen pep och pep, men ”mamman” simmade inte ditåt. Det var kanadagäss i vägen, och rätt mycket folk längs med trottoaren, så vi antog att det bästa vi kunde göra var att lämna dem ifred. Med tiden skulle nog ”mamman” plocka upp ungen, hoppades vi. Om vi tänkte rätt lär visa sig. Jag ska dit och kolla läget om ett par dagar. Jag hoppas att det går bra, medan en annan del av mig undrar varför jag bryr mig om det så mycket om den saken.

Det lite pinsamma i historien är att det alls inte verkar ha varit någon svarthakedoppingunge. När jag lade ut bilden på en lokal fågelsajt blev jag rättad; det där är ungen av en storskrake. Plötsligt är det mycket lättare att förstå varför ”mamma” inte kom och hämtade ungen. Mycket korkat. Men man får förlåta sig.

För övrigt var det en väldigt lyckad kväll för fågelskådning. Under ett par timmar utomhus träffade jag på ett drygt fyrtiotal arter, de flesta vid Kalmar dämme, där näktergalarna överröstade sävsparvar och rörsångare, och där lärkfalken flög över på jakt efter smått. På vägen hem körde jag över Elverslösa, lyssnade på gärdsmyg och grönsångare vid motorbanan, och vaktel vid Kläckeberga kyrka, där också brun kärrhök jagade över fälten. Men inget av det där engagerade som den lilla storskrakeungen, som jag hoppas har plockats upp av sin mamma vid det här laget.

Snyft.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i djur, foto och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Var är du mamma? En liten storskrakeunge i knipa.

  1. Stina skriver:

    Vilken dundersöt liten dunboll! Förstår att den engagerade. Jag får erkänna att jag satte light-colan i halsen av två anledningar när jag läste detta inlägg; det första när jag i slutet av första stycket läste ”centrala Kalmar”. Jag trodde för ett ögonblick att centrala Kalmar innebar Lindsdal, vilket inte ens en lantis som jag kunde hålla med om. Men det va ju inte det du menade, så jag andades ut. Sen avslutar du (det mycket trivsamma) inlägget med ”Snyft” vilket osökt får mig att tänka på ett tidigare inlägg där du på ett fördomsfullt sätt skriver med en 14-årig flickas språk. Intressant, intressant, har kemimannen gått o blivit lite fjortis trots allt? Den som lever får kanske se… (Tydligen har avhandlingsskrivandet fått fingrarna att gå av bara farten eftersom jag här lämnar en rekordlång kommentar…)

    • Håkan skriver:

      Lindsdal är inte centrala Kalmar, men förmodligen den del av Kalmar som är av mest central betydelse. ”Snyft” skrev jag bara för att visa hur sårbar och skör jag är.

      Får man titta något i det där manuskriptet i sommar, förresten?

      • Stina skriver:

        Central betydelse, visst. Dessutom får ni snart sällskap av ytterligare en fågelskådare med medföljande Doktor Svensson.

        Läsa ”the book” får du rysligt gärna göra, jag tar tacksamt emot all respons. Jag hade tex en fundering just idag på huruvida det är vettigt att skriva ”glycosylated carbohydrates” eller inte… Stora frågor. Snyft.

  2. Barbro Weismann skriver:

    Jag gillar att läsa dina blogginlägg om fåglar. Kunde inte tro att storskrake får så söta ungar. Näktergalen har jag inte hört på flera år. Tack för kommentaren i min blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s