Dag 2-3 i Brisbane; fler fåglar

Under måndagen gick vi på en längre promenad i samma område som dagen innan, med stopp vid varenda lekplats för Lilly, 3,5. Det var rått i luften, nästan som i Sverige, fast för all del kanske 18 °C trots allt. Det gick alltså att härda ut. Vid lekplats 1 ägnade jag en lång stund åt att, utan framgång, försöka fotografera australisk svala. På promenaden vidare hörde vi hur det prasslade i buskaget bredvid oss. Det var en buskhöna som bökade runt. Den lyckades jag i alla fall plåta, om än med tveksamt fokus:

Buskhöna

Vi tog vägen vidare över bron, och i vattnet simmade tre styck stillahavssvartand (Pacific black duck, Anas superciliosa) sakta förbi, ganska vackra fåglar i ganska fult vatten. Fladdermössen från dagen innan var nu borta.

Stillahavssvartand

Vi stannade till vid lekplats 2, och noterade där tre medelstor papegojor (18-20 cm) som vi tidigare sett flyga förbi huset, men som vi inte lyckats bestämma tidigare. De flög ganska fort. Den gröna ryggen och de röda vingundersidorna visade att det handlade om en gulvattrad lorikit (Scaly-breasted lorikeet, Trichoglossus chlorolepidotus). Något foto blev det inte den här gången, men jag lär få fler chanser. Så fortsatte vi, tillbaka över bron och vidare till en stor gräsplan. I änden av den såg jag flera olika fågar. Tamduvor (Rock dove, Columba livia domesticus) tillhör kanske inte de mer exklusiva, men manand (Australian wood duck, Chenonetta jubata) var ju lite skoj.

En helt vanlig tamduva ju.

Manand. Fråga mig inte om det ska uttalas som en sådan med hår på bröstet eller en sådan som lejonhannar har. Ingen vet.

Ett par ibisar skubbade runt där också. Jag tycker att de tillhör de mer exotiska inslagen i Brisbanes stadsbild. Det verkar inte Brisbaneborna hålla med om, men de borde egentligen gilla skäggibis (Straw-necked ibis, Threskiornis spinicollis). Det borde de.

Skäggibis

Dagen därpå förberedde jag flytten till det hus jag ska vara inhyst i, i stadsdelen Auchenflower. Där är det jävligt backigt. I nästa vecka får jag en sambo, men ännu så länge bor jag själv. Jag har palmer på tomten och det finns hängmatta på verandan. Tre-fyra spindlar har jag fått flytta på, men det var inga sådana där stora håriga saker som jag oroat mig för. Jag tog några rejäla promenader direkt när jag kom dit. Först gick jag ner till Brisbane river, en promenad på 1,5 km, för det är därifrån bussen till universitetet går. I vattnet låg den australiska varianten av fiskmås (Silver gull, Larus novahollandiae). Trädsvalor (tree martin, Petrochelidon nigricans) flög omkring vid marinan, och en sandtärna (gull-billed tern, Gelochelidon niloctita) flög förbi i hög fart. Jag vände tillbaka mot Auchenflower, stannade hos en barberare och blev snögg i håret, och fortsatte därefter stövla runt i backarna. Regnbågslorikiter skrek i buskarna och verkade klart störda av den svartvita törnkråka (Pied butcherbird, Cracticus nigrogularis) som satt i ett träd och chillade. Under promenaden såg jag också ett par blåkindade honungsfåglar (blue-faced honeyeater, Entomyzon cyanotis). De hade jag lite svårt att artbestämma minsann.

Blåkindad honungsfågel

Igår påbörjade jag mitt arbete på UQs St Lucia-campus. I dammarna där såg jag en hel del fina fåglar. I helgen ska jag dessutom på två exkursioner med lokala fågelskådare. Det blir Sunshine Coast, och ett annat ställe som jag inte minns vad det var. Det får jag återkomma om. Här är det natt nu, ser ni.

Dag 1: några backyard birds i Brisbane

Det här är ju normalt en tramsig blogg, men åtminstone när det gäller kommande fågelinlägg så tänker jag hålla igen på tramsandet. I stället ska jag försöka koncentrera mig på att hålla reda på vad jag sett här nere, och visa foton på så många arter som möjligt. Tramsa kan jag kanske göra däremellan. Vi får se.

Jag har flugit en massa, och till slut hamnade jag alltså i Brisbane. Klockan var 06.45 på söndagmorgonen men själv var jag inställd på 22.45 eftersom det var tiden där resan inleddes. På så vis, med kraftig jetlag, har dagen fortsatt. Jag var av den anledningen av begränsat underhållningsvärde för the Rosengrens idag, och tempot var lugnt, men likväl fick jag se några snygga fåglar.

I flygplatsparkeringens innertak satt en australskata (Australian magpie, Gymnorhina tibicen) och gjorde ljud ifrån sig. Australskatan sågs sedan lite varstans under dagen. Nu är den ny och lite spännande, och därför snygg, men det hade man förstås sagt också om vår egen skata om den vore ovanlig för oss.

Australskata

På vägen från flygplatsen till Wilston, där jag bor hos vänner i ett par dagar, såg jag också australisk ibis (Australian white ibis, Threskiornis molucca) samt brun majna (Common myna, Acruditheres tristis), en ganska höggljudd fågel. Så är också den jättevanliga larmhonungsstaren (Noisy miner, Manorina melanocephala).

Larmhonungsstare

Just utanför hemmet i Wilston cirkulerade australisk svala (Welcome swallow, Hirundo neoxena), och ett par andra arter som jag inte klarade av att artbestämma. Just söder om tomten ligger en rugbyplan. På den stod under hela dagen maskvipa (Masked lapwing, Vanellus miles), tre-fyra stycken. Vipornas Fantomen på operan. Kolla.

Maskvipa

Utanför huset höll ett par fräcka duvor till. Emellanåt spände de upp stjärtfjädrarna som en solfjäder. Vi diskuterade lite fram och tillbaka om det var parningsriter vi såg eller om det kanske var två hannar som spelade Allan mot varann. Tofsduva (Crested pigeon,  Ocyphaps lophotes) är hur som helst en tjusig duva:

Tofsduva

Vi tog en kort promenad förbi rugbyplanen och passerade en landhockeybana precis till vänster därom. Där gick sju-åtta rosenkakaduor (Galah, Eolophus roseicapilla) och käkade, helt obekymrade om oss. Väldigt snygga fåglar.

Rosenkakadua

Det flög förbi en och annan art som jag inte lyckades bestämma – jag får väl återkomma till dem – någon kråka, någon småfågel, några svalor eller seglare – och ytterligare en ibis flög över – liksom ett par australiska korpar (Australian raven, Corvus coronoides) [nae, den artbestämningen har jag fått backning på i efterhand. De var kråkor]. Söder om rugby- och landhockeybanan löper en biflod till Brisbane river. Efter en liten stund kom vi till en bro, där vi stannade till. Där lät som i en djuraffär, men återigen hade jag svårt att lyckas identifiera mycket av det jag såg. Några andfåglar flög rätt över huvudet, men jag får väl gå tillbaka dit igen i morgon. En grå törnkråka (Grey butcherbird, Cracticus torquatus) sjöng högljutt i en trädtopp, och femtio meter längre fram var ett träd fullt med sovande fladdermöss, stora som herrskor. Kanske går jag tillbaka dit i morgon och få en närmare titt. En ovanlig syn hursomhelst:

Drakuladjur

Senare på dagen åkte vi lite bil. Jag fick bland annat se det ganska pampiga universitetsområdet. Vi åkte sedan vidare mot Mount Coot-tha, stadens högsta punkt, och ett friluftsområde som jag om ett tag ska hänga med på exkursion i. Längs med vägen mitt i stan såg vi ett par spektakulära arter i form av buskhöna (Australian brush-turkey, Alectura lathami) och större gultofskakadua (Sulphur-crested cockatoo, Cacatua galerita), Baretta-fågeln – för den som minns. Sedan for vi upp till bergets topp. Det var disigt och inte det bästa ljuset, men ändå fina vyer över Brisbane-området. Med zoomobjektivet på kunde jag inte åstadkomma något storslaget, men här ser ni i alla fall centrala Brisbane, sett från Mount Coot-tha lookout:

Brisbanes centrum från Mount Coot-tha

På väg tillbaka till bilen fick vi syn på dagens snyggaste fåglar. Fyra-fem regnbågslorikiter (Rainbow lorikeet, Trichoglossus haematodus) höll till i träden just bredvid souvenirbutiken på höjden. Dessvärre var det svårt att få till en bra bild eftersom de var ogästvänliga nog att flyga omkring hela tiden och däremellan gömma sig i lövverken, men kolla ändå:

Regnbågslorikit

Jag ska försöka få till en bättre bild framöver. På vägen tillbaka hem sågs en australkråka (Torresian crow,  Corvus orru) bli mobbad av förbannade majna-fåglar. Sedan köpte vi lite öl. Sedan kollade vi på rugbyfinal. Sedan blev det middag och läggdags. Och nu är det mitt i natten och jag som varit trött hela dagen är pigg som en lärka och skriver blogginlägg om fåglar. Utanför hör jag något som låter som en vanlig gök, men det finns ju skitmånga gök-arter här. Nu ska jag blunda igen. Ni kan gott lyssna på musik under tiden. Hejrå.

Det här är en djurblogg nu

Det har slagit mig att jag inte har bloggat så flitigt på sistone. Det beror på att jag inte tänkt några intressanta tankar sedan jag köpte mitt hushållsinstrument från Philips. Det sög upp allt engagemang. Inte händer det så mycket i medelålders människors vardag heller att det är värt att vädra i offentligheten. Fast nu gör det ändå det i ett litet tag.

Tycker att det blir ganska fint.

Jag ska åka till landet Astraljen och göra kemigrejer. Projektet handlar kanske om flygplansavgaser och att ta kontroll över människors medvetanden och ett förestående ödlors maktövertagande, vilket känns roligt eftersom jag gillar såväl djur som flygplan. Mer kan jag inte berätta om detta för då blir det ju ingen överraskning.

Jag vet inte så mycket om landet Australen mer än att det är en obebodd ö långt bort där de pratar med skojig dialekt, i huvudsak som Norge med andra ord. Från Astralien kommer Crocodile Dundee och Mel Gibson, ni vet han den arge. Hon som vann i springning i OS i Australien kommer därifrån också, vad hon nu hette. Möcke mer vet jag inte men det ska väl räcka en bit.

gullit astralist jur

I Astralen finns många konstiga djur. Där finns färgglada djur, djur med fickor på och spindlar stora som badmintonracketar. När jag inte leker kemi tänker jag kolla på de där djuren – mest fåglarna förstås – och visa dem här i bloggen, under förutsättning att Internet når till det här landet. Så nu är det här en djurblogg. Det blir roligt för oss.

Vi firar med popmusik tycker jag. Puss på er alla internet-troll. Nu trummar vi lite tillsammans på våra skrivbord.

Om dammsugare och i bruksanvisningen dolda budskap

Jag hade en dammsugare. Sedan hade jag ingen dammsugare. Då köpte jag en dammsugare. Nu har jag en dammsugare. Det är bra det.

Obs! Skorna på bilden ingår inte.

Jag gillar inte att städa men jag begriper ju att det är viktigt att det händer ibland. Det är sådana insikter som hör vuxenlivet till. Detta till trots så är det en syssla som slår an en lite tråkig grundton på mitt humör och därför har jag försökt byta bort den livet igenom. Men nu tänkte jag, att med ny dammsugare och allting, så ska jag göra det rätta och läsa bruksanvisningen. Det finns något kittlande i tanken att lära sig att utnyttja maskinens fulla potential, inte sant? Då blir det nog roligt. Dessvärre stötte jag genast på problem.

Ingen sa något till mig om att det krävdes högklackat för att operera det här instrumentet. Det stod ingenstans på paketet, och expediten sa ingenting. Nej o nej. Långt inne i bruksanvisningen, undanstoppat i några småbilder, visar sig pumpsen. Jag har fan inga pumps. Så nu kan jag inte dammsuga. Inte på rätt sätt i alla fall. Det känns lite hopplöst.  Jävla månglare till dammsugarförsäljare. Detta tjyvsamhälle.

Mattsopare av modernt snitt

Dammsugarens historia är faktiskt inte särskilt intressant. Jag läste lite och det var ganska tråkigt. Men lite kan jag gott berätta för er ändå eftersom kunskap är så bra att ha.

Förr i tiden fanns inga dammsugare. De hade ju inte ens ström då och fick nöja sig med typ en kvast. Därför var det mycket skitigt hemma hos folket. Så en dag i nådens år 1860 lanserade Iowa-bon Daniel Hess en så kallad mattsopare, en sådan som vispar upp smutsen i en liten låda när man rullar förbi sin moj. Jag gissar att den var ganska värdelös. De är ju det, mattsoparna. Ingen el – ingen framgång i städningen. Tacka vet jag nutiden.

1868 lanserade en man vid namn Ives W. McGaffey den första dammsugaren som baserades på luftinsugning. Jag tror att den var elektrisk också. Men vadå, de flesta hade ju ingen ström ändå. Inte hade de råd med en sådan här dammsugare heller för de kostade $25 styck. Möcke pengar på den tiden. Endast två sådana dammsugare finns kvar, på Hoover historical center i Chicago. Grattis till folket i Chicago, säger jag, av hela mitt hjärta. Eller lite i alla fall. Så väldigt mycket att glädjas åt är det trots allt inte.

Så här såg Eberhardts dammsugare ut. Finns på Tekniska muséet i vad jag antar är Stockholm.

Den första som blev riktigt stadd i kassan på dammsugare var Anna Sutherland Bissell, som när hennes make Melvin dog 1889 tog över affärerna och sålde apparater så att det stod härliga till. I Sverige var det Eberhardt Seger som 1910 tog patent på en dammsugare som var någon sorts kopia av Hoovers variant, om jag förstod det rätt. Salus 3.585 tillverkades av AB Lux. Sedan blev de Electrolux. Det visste ni säkert inte, men nu gör ni det.

På den tiden var det inget krav att man skulle ha pumps på sig när man dammsög. På så vis var det bättre förr. Den här utvecklingen är ohållbar tycker jag. Nåja, det kanske bara är Philips som har detta besynnerliga utrustningskrav, och vi kan hursomhelst inte hänga läpp över det längre. Vi spelar popmusik i stället och låtsas som om det regnar. Det gör det ju ibland. Hejdå.

Gästinlägg: Ni är lika goda kålsupare allihop!

Eftersom jag har fått google-arm eller något liknande så skriver jag inte så ofta här i bloggen nuförtiden. Det gör ju inte er så mycket eftersom det finns så mycket annan skit att läsa här i världen. Hur som helst så har min goda vän GlennOden, en västkustsk twitteravatar, knopat ihop ett inlägg som jag fått lov att sprida till folket via den här bloggen; en möcke möcke intressant text som börjar så fort jag slutar skriva ingress här uppe. Läs noga nu./ Håkan

Ni är lika goda kålsupare allihop!

Man kan väl inte supa på kål! Nej, självklart inte, lika lite som man kan röka morötter, men det låter ju kul och som ni redan känner till kan man göra soppa på kål och soppa ska ju sörplas, det vet alla. Sitter det då ett gäng och sörplar kålsoppa som om inga bekymmer fanns, ingen av dem sörplar bättre eller sämre än någon annan, och man råkar komma in i rummet precis just då, ja, då skulle man kunna utbrista: Ni är ju lika goda kålsupare allihop.

Nu skulle jag kunna skälla på er för att ni säkert sitter där och tänker, kålsoppa, det äter väl ingen längre! Nej, nu är det bara Kobebiff och gåslever som gäller förstås. Humpf! Detta konsumtionssamhälle! Men skälla, det ska jag inte.

Till västkusten kom inte tvålen förrän framemot 1900-talets slut. Fast kålsoppa, det hade de.

I vilket fall som helst så var det kanske hertig Karl som kom in i det där rummet där det där gänget satt och sörplade i godan ro. Iallafall sägs det att det var han som myntade uttrycket. Vem var hertig Karl då? undrar ni nu. Det var ju kung Karl IX förstås! Kan ni ingenting om kungalängderna eller?

Nej, det är inte så konstigt egentligen för det är en enda röra det där. Man skulle t.ex. kunna tro att det i Sverige funnits åtta stycken olika kallekonungar före Karl IX, men icke! Han var nummer tre, den pajasen. Egentligen ska vi inte vara så sura på Kalle för den där fadäsen, det var Magnus fel. Ja, han hette förstås inte Magnus i förnamn som normalt folk utan Johannes. Bara det faktum att han avsiktligt förvirrar sina läsare genom att ha två förnamn istället för ett för- och ett efternamn som normalt folk, borde ju göra vem som helst misstänksam. Men nu håller vi på att tappa bort oss fullständigt. Magnus, Johannes Magnus alltså, skrev en bok. Det gör ju varenda jävel nu förtiden. Så även Magnus (Johannes). Det var ju längesen nu, i och för sig, men den hette i alla fall ”Alla göta- och sveakonungars historia”. Den kan ni läsa, ungdomar. I den lär han nämligen ha skojat till det så till den milda grad att man nu ger honom och innehållet i boken den samlade skulden till att den där siffran man sätter efter kungens namn inte längre har någon som helst betydelse. Iallafall inte jättestor.

Den här bilden är ju för fan stulen.

Jaja, nu tänker vi på miljön och lyssnar på Sisters of Mercy.

Min träningsblogg

Jag ska starta träningsblogg. Det är ett led i min satsning på en sundare livsstil. Jag märkte nämligen härom helgen hur det kom gubbstönljud ur näshåligheten när jag reste mig upp och det slog mig att det där nog var mycket oattraktivt. Så då började jag krafsa på ett litet papper om vad som skulle hända i mitt liv i framtiden. Till min hjälp hade jag ostbågar och öl för man måste ju ha det trevligt när man byter livsstil. Följande planerade jag:

-Träna ofta

-Ät mindre

Sedan var det fotboll på tevi. Då tappade jag orken och lusten. Så där kommer jag aldrig att orka springa, tänkte jag. Sedan tänkte jag om, för jag kom på att det ju är Ironman-tävling i Kalmar framemot sensommaren och det ska jag vara med på! funderade jag. Så visade det sig att det var fullbokat, och det hela kändes meningslöst igen. Jag hade ingen våg heller för den har flyttat till en annan stadsdel. Har man ingen våg kan man lika gärna skita i alltihopa.

Fast ikväll kände jag hur träningslusten kom tillbaka till mig. Jag blev så sugen på att träna att jag skrev det här blogginlägget. Därför hinner jag inte träna ikväll, men framöver kan det möcke väl bli av. Fast först kollar vi på fotboll tycker jag.

Tråkigt tycker jag att jag har inte riktigt bra träningskläder. Man vill ju inte se upphittad ut i motionsspåret. Det måste också lösas. Jag vet inte när jag kommer åt att göra det. Dessutom har det uppfunnits olika fötter i sportaffärerna nu och folket därinne frågar om man pronerar eller något annat. Det har gjort att jag inte kunnat köpa skor. Tänk om jag kommer hem med skor som inte går dit jag vill. Det var bättre förr när det bara fanns två fötter. Hursomhelst – framemot nästa vecka kanske jag ska börja med mitt nya liv. Om jag gör det så ska jag starta en träningsblogg. Ta kort på varenda jävla måltid ska jag göra. Det blir roligt för er. Jag ska ta kort på sexpacket också framöver men just nu hittar jag det inte. I väntan på det kan ni titta på lite tacos. Eller kantareller förresten. Jag hittar inte fotot på tacos heller.

Nämen hej vad mycket kantareller.

Hejdå. Nu blir det musik. Träningsmusik. Den måste ju också planeras innan man kan köra igång. Det fattar ni hoppas jag. I annat fall får ni bara acceptera att det är så det är. Jag orkar inte förklara mer nu. Jag har fullt upp med tränings- och kostförberedelser.

Tvi vale – att önska spott och elände åt andra

Nu kanske någon undrar varför Kemimannen 2.0 sover så dant. Jag har varit ute i det analoga livet och hanterat allt jävelskap som kommer i människors väg, och då har man inte tid att blogga hela tiden förstår ni. Men idag ville jag göra det för jag fick den intressanta frågan om innebörden av begreppet ”tvi vale”. Det visste jag inte riktigt och det kan ju gälla fler, så därför kändes det hela angeläget. Jag fattar faktiskt inte hur vi kunnat överleva och frodas i detta kunskapsvakuum nästan halvvägs in i 2012.

Ingen vettig människa går runt och säger ”tvi vale” längre, eftersom det är ett sådant uttryck som skvallrar om att man fastnat i en annan tid, med tevekannor, duschmössor och kadmiumfärgad plast. Så vill ju inte vi framstå, vi som är så gamla att det vore möjligt. För oss moderna trådlösa är det ändå bra att veta vad det gammeldags folket menar när de säger sådär. Det är inte så svårt att veta. Tvi är ju ett spott-ord, och vale är en omskrivning av varde, det som han sa om ljus i bibeln innan det blev ljust, om ni minns. Jag bespottar dig, ungefär. Om det hade stått tvi vale i bibeln stället för varde ljus så hade di religiöse kunnat anta tolkningen att världshaven bildades på natten, och att det gick lika bra ändå. Men nu är det inte så.

Vi som inte nöjer oss med en korrekt och enkel förklaring kan naturligtvis krångla till den. Enligt Svenskt dialektlexikon så hände det att varianten förekom att ”tvi” byttes ut mot tra, eller ibland trå, som ”Svea och Göta munarter” tycks ha föredragit. Att säga trå vale eller trå mi vare innebär väl då att man hoppas att djävulen ska komma och ta den som man säger så till, så det kan ju ni ungdomar pröva om ni träffar på någon full eller snuskig medelålders gubbe eller dylikt som ni önskar glädjen och rikedomen ur. Berätta i så fall i kommentarsfältet hur det gick.

Här utanför Söderköping satt kroaten eller venetianaren på 1420-talet och räknade pengar, alltmedan folket kanske spottade och fräste, medan de sade ”tvi vale”.

På Flashback är det någon som påstått att tvi vale ”sägs komma av en grym hövitsman vid namn Giovanni Franco (från Venedig, därav vale), motsvarar typ ”fy sjutton””. Det vet man ju inte va, men det kan ju ändå vara värt att grubbla lite över vem han var, mannen som kanske gav upphov till ett uttryck. För det har rått oklarheter rådande identiteten av ”Johan den välske” som han kallades. Mladen Ibler och Birgitta Fritz vid Lunds universitet har ägnat tid åt den saken och kommit fram till att den här mannen, som enligt Engelbrektskrönikan förlänades Stegeborg och Köpingshus, egentligen hette Ivan Anz Frankopan, och var en kroatisk fursteson. Detta var som bekant skitalänge sedan och jag vet inte om jag orkar säga så mycket mer om honom men det går att läsa massor här om denne fogde hos Erik av Pommern som kanske gav upphov till det här skällsordet. Eller gjorde han inte det.

Det känns möcke bra att vi rett ut det. Vi firar med lite medeltida musik, från eran då Odetta gjorde Dylan-covers. Grattis.

Om hen och hin

Frågan om hen är en som wi beträder med viss försiktighet. Det kan hända att någon mitt i läsandet tänker: –Vafan skriver hen? Är det en röst för patriarkatets tyranni som visar sitt fula tryne här i bloggen? Ånej, sansa dig. Här utvecklar vi språket idag. Alla är glada.

Jag har alltså tänkt på detta nya pronomen, hen, som används som alternativ till han och hon i situationer då könet på vederbörande (dvs hen) är okänt eller anses irrelevant. Det är ju ett praktiskt uttryck, men folket har inte tagit hen till sig riktigt. Folket tycker att det låter löjligt. De blir arga av hen. Ja, inte hela folket då, fast en del. Här kan man till exempel läsa hur arga folk har blivit.

Jag lärde mig idag att hen föreslogs redan år 1966 i Upsala Nya Tidning av en Rolf Dunås, och språkvetaren Hans Karlgren drog en lans för begreppet i SvD år 1994. Sedan blev det livat när det kom en hel bok full av hen. Jesper Lundqvist gav i januari i år ifrån sig barnboken Kivi och Monsterhund där alla hon och han var utbytta. Det var många som blev arga av det. Fast en del blev glada.

En del känner sig hotade av en, som de uppfattar, signal (måhända outtalad) om att det inte är okej längre att att köpa en rödrutig klänning och hårspännen till dottern Estelle, eller kanske en brandbil till lille barnbarnet Adolf. Hen kan uppfattas som ett sådant pekfinger. Det kan jag inte göra något åt, ser ni. Däremot handlar ibland invändningen om att hen låter fult, likt ecklesiastikminister, guttaperka eller batiktryck, och att det för tankarna till engelskans ”höna” eller till bryne. Ordet är mesigt, och det är ett problem. Det kan jag lösa åt oss, ity jag har tänkt.

Men se där står ju han, hen och hin.

När jag rensade rabatter idag så funderade jag nämligen lite på ord, sådär som man gör ibland, och kom då att tänka på hin håle, som en synonym till Satan, ni vet hen den arge i Bibeln. Hin håle är ett s k noaord, dvs ett tabubelagt ord som man kan inbilla sig ger otur om man säger det, men samtidigt låter det onekligen lite tufft, som Judas Priest ungefär, fast utan lädret. Hin är tydligen ursprungligen ett pronomen med betydelsen ”den där” fast förekommer nu endast ihop med håle, som i sin tur är ett gammalt ord för ”hårde”. Fast saken är den att hin varken är en han eller hon, precis som hen. Skillnaden är att hen för tankarna till höns medan hin är dess ateistiska syskonord.

Sedär, nu har ni ett alternativ till hen, alla ni som vill vara genusrimliga utan att för den skull känna er jönsiga. Seså, upp med hakan nu. Kemimannen tänkte ut det, det gjorde hin verkligen. Men nu orkar jag inte språkvårda er mer. Jag har annat för mig.

Bland saker och ting som betyder något kan jag å andra sidan berätta att Levon Helm, trummis och sångare i The Band, dog i veckan. 71 år blev han. Trist. Han hann i alla fall med att göra en del bra musik. Som den här låten, som ni gott kan lyssna lite på:

Hejdå.

Felhålat, natursmisk och lite Attentat

Jag rasar.

Nu har någon lagt hålat papper åt fel håll i skrivaren igen. Helvetet. Jag blev så illa tvungen att håla andra sidan också, för symmetrins skull, och resultatet ser intet annat än oprofessionellt ut. Om det inte vore för att Kalmar FF äntligen spelade bra igen och vann igår så skulle jag kanske ha skrikgråtit eller fått ett okontrollerat utbrott, men som det nu blev så nöjde jag mig med att muttra lite tyst för mig själv. Fundmentalistfasoner. Tjyvsamhälle. Lite sånt.

Va? Jobbar J Mascis på sjukhus?

Vad som i övrigt kan rapporteras är att det haglade och snöade lite idag. I söndags hörde jag årets första lövsångare, och dessutom är jag lite orolig för att inom kort eventuellt bli haffad för olämplig nätsurfning på arbetet och uthängd som pervo.

Det var mitt starka samhällsintresse som gjorde sig påmint när jag såg på en kvällstidningshemsida att de skrivit om gamla sektledare, men om man ville läsa om det så måste man betala för plustjänst. Jag vet vad jag gör, jag är inte bankdirektör, som Tomas Ledin sjöng mitt i sin konstnärliga gärning, så jag valde därför i stället att googla fram informationen om den skäggige man, inte helt olik den finfine gitarristen J Mascis i hårfärg och kroppshållning, som går under namnet Hans Scheike. Han titulerar sig grafolog, vilket jag tror betyder att han är bra på att fabulera om vad en persons handstil säger om personligheten, och har ett starkt engagemang i natursmisk medelst björkris. I slutet av 1980-talet hamnade han i finkan i flera år efter att ha dömts för sexuella övergrepp mot minderåriga. Under rättegången som föregick domen försvarades han häftigt av några kvinnor som hängde med honom och tyckte att han var fantastisk, och som menade att smisk var en viktig del i den personliga utvecklingen, eller hur det nu var. Jag minns inte så värst noga.

J har inget ont gjort.

Hur som helst så hamnade jag via wikipedia in på hanses hemsida, och det visar sig att han tolkar handstilar och smiskar på som aldrig förr, och där finns gott om natursmiskfilmer för den som vill orientera sig. -Men det var ju för fan research, kommer jag att hävda i morgon om IT-chefen kommer och luggar mig för att jag håller på och e-snuskar med statens datorer. -Jag värnar bara den akademiska friheten; jag är ingen slav, jag vägrar bli en broiler. Jag är inte en maskin utan en människa av kött och blod, kanske jag drar till med också. Detta tyranni, detta förtryck av den lilla människan. Tror fan att man rasar.

För övrigt var jag bara inne där en liten liten stund. Jag var dessutom väldigt väldigt upprörd. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att jag rasade, i min ensamhet, på kontoret. Snella regeringen, ta inte mitt ADB-körkort. Jag lovar att bli en bra man igen.

Kvinnorna som försvarade Scheike var varken unga eller många, så det var nog inte dem som Attentat sjöng om i den där gamla fina schlagern som ni alla nu sitter och suktar efter. Okej, vi tar den dåra.

Om sushi, pica och att inte vara så petnoga med maten

Känner mig utanför och dålig.

Jag har aldrig ätit sushi. När jag grunnar på detta så känner jag mig som en lantis, vid sidan av livets huvudfåra. Alla andra har ju ätit sushi, bara inte jag. Kanhända beror det på att jag haft fullt upp med att tjäna staten och att tillfället därför inte har uppenbarat sig. Jag har också upplevt konkreta skäl att avstå: en jag pratade med sa att hon hade ätit det och det var inte gott, och det finns ju faktiskt gränser för hur äventyrlig en man förbi sina bästa år bör vara. Vissa människor stoppar i sig vad som helst, helt oreflekterat. Så kan vi inte ha det. Det var när jag funderade på den saken som jag kom fram till att jag nog borde ta reda på hur konstigt folk som äter konstigt kan äta.

Äcklet

Folk som fastnar för att äta saker som inte är mat sägs ha sjukdomen Pica. Om denna sjukdom har ett annat namn som är svenskt så har det undgått mig. Småbarn och gravida kvinnor, liksom personer med autism, påstås vara mest benägna att äta icke-mat, och det finns en väldig massa former av pica varav särskilt koprofagi (äta skit, en hobby som delas med latrinflugan där till vänster), hyalofagi (äta glas), autokannibalism (äta sig själv), urofagi (äta urin) känns lite ofräscht.

Tog två år att äta upp.

Michel Lotito, känd som Monsieur Mangetout, gjorde sig känd genom att stoppa i sig konstiga saker. Under sin livstid (1950-2007) hann han peta i sig 18 cyklar, 15 shoppingvagnar, 7 teveapparater, 6 ljuskronor, två sängar, ett par skidor, ett flygplan (en Cessna), en dator, en kista och en liten bit av Eiffeltornet. Han var antagligen inte riktigt klok.

Charles Domery (1778-18något) var en hungrig jävel till militär. Han deserterade från preussarnas armé för att matportionerna var för små och anslöt i stället till fransmännen. Charles lär ha smällt i sig 174 katter på ett år, och åt dessutom ett par kg gräs om dagen om det inte fanns något annat att tillgå. Han tjänstgjorde under en period på en båt och försökte där äta upp benet som satt på en kollega som blivit träffad av en kanonkula, fast det fick han inte för sina andra jobbarkompisar.

Mums! Moffa soffa.

Jag stötte också på en artikel om Adele Edwards i Florida, som är helt galen i att äta soffor; framför allt är det skumgummistoppningen som hon gillar att gå runt och tugga på. Det har hon hållit på med i över 20 år. Och tjejen i videoklippet här nedan gillar förutom att knapra på keramik dagarna igenom att släta av askkoppar, ity aska har en salt smak och lite rivig karaktär. Sugen?

Jag tror inte att någon av de där ovan skulle ha bangat för lite sushi. Nae, jag är en förskrämd lantis, helt enkelt, och någon får väl ta och skaka om mig så att det blir ordning på kostvanorna.

Seså, nu sjunger vi.