Om hen och hin

Frågan om hen är en som wi beträder med viss försiktighet. Det kan hända att någon mitt i läsandet tänker: –Vafan skriver hen? Är det en röst för patriarkatets tyranni som visar sitt fula tryne här i bloggen? Ånej, sansa dig. Här utvecklar vi språket idag. Alla är glada.

Jag har alltså tänkt på detta nya pronomen, hen, som används som alternativ till han och hon i situationer då könet på vederbörande (dvs hen) är okänt eller anses irrelevant. Det är ju ett praktiskt uttryck, men folket har inte tagit hen till sig riktigt. Folket tycker att det låter löjligt. De blir arga av hen. Ja, inte hela folket då, fast en del. Här kan man till exempel läsa hur arga folk har blivit.

Jag lärde mig idag att hen föreslogs redan år 1966 i Upsala Nya Tidning av en Rolf Dunås, och språkvetaren Hans Karlgren drog en lans för begreppet i SvD år 1994. Sedan blev det livat när det kom en hel bok full av hen. Jesper Lundqvist gav i januari i år ifrån sig barnboken Kivi och Monsterhund där alla hon och han var utbytta. Det var många som blev arga av det. Fast en del blev glada.

En del känner sig hotade av en, som de uppfattar, signal (måhända outtalad) om att det inte är okej längre att att köpa en rödrutig klänning och hårspännen till dottern Estelle, eller kanske en brandbil till lille barnbarnet Adolf. Hen kan uppfattas som ett sådant pekfinger. Det kan jag inte göra något åt, ser ni. Däremot handlar ibland invändningen om att hen låter fult, likt ecklesiastikminister, guttaperka eller batiktryck, och att det för tankarna till engelskans ”höna” eller till bryne. Ordet är mesigt, och det är ett problem. Det kan jag lösa åt oss, ity jag har tänkt.

Men se där står ju han, hen och hin.

När jag rensade rabatter idag så funderade jag nämligen lite på ord, sådär som man gör ibland, och kom då att tänka på hin håle, som en synonym till Satan, ni vet hen den arge i Bibeln. Hin håle är ett s k noaord, dvs ett tabubelagt ord som man kan inbilla sig ger otur om man säger det, men samtidigt låter det onekligen lite tufft, som Judas Priest ungefär, fast utan lädret. Hin är tydligen ursprungligen ett pronomen med betydelsen ”den där” fast förekommer nu endast ihop med håle, som i sin tur är ett gammalt ord för ”hårde”. Fast saken är den att hin varken är en han eller hon, precis som hen. Skillnaden är att hen för tankarna till höns medan hin är dess ateistiska syskonord.

Sedär, nu har ni ett alternativ till hen, alla ni som vill vara genusrimliga utan att för den skull känna er jönsiga. Seså, upp med hakan nu. Kemimannen tänkte ut det, det gjorde hin verkligen. Men nu orkar jag inte språkvårda er mer. Jag har annat för mig.

Bland saker och ting som betyder något kan jag å andra sidan berätta att Levon Helm, trummis och sångare i The Band, dog i veckan. 71 år blev han. Trist. Han hann i alla fall med att göra en del bra musik. Som den här låten, som ni gott kan lyssna lite på:

Hejdå.

Publicerat i genus, språk | Märkt , , | 5 kommentarer

Felhålat, natursmisk och lite Attentat

Jag rasar.

Nu har någon lagt hålat papper åt fel håll i skrivaren igen. Helvetet. Jag blev så illa tvungen att håla andra sidan också, för symmetrins skull, och resultatet ser intet annat än oprofessionellt ut. Om det inte vore för att Kalmar FF äntligen spelade bra igen och vann igår så skulle jag kanske ha skrikgråtit eller fått ett okontrollerat utbrott, men som det nu blev så nöjde jag mig med att muttra lite tyst för mig själv. Fundmentalistfasoner. Tjyvsamhälle. Lite sånt.

Va? Jobbar J Mascis på sjukhus?

Vad som i övrigt kan rapporteras är att det haglade och snöade lite idag. I söndags hörde jag årets första lövsångare, och dessutom är jag lite orolig för att inom kort eventuellt bli haffad för olämplig nätsurfning på arbetet och uthängd som pervo.

Det var mitt starka samhällsintresse som gjorde sig påmint när jag såg på en kvällstidningshemsida att de skrivit om gamla sektledare, men om man ville läsa om det så måste man betala för plustjänst. Jag vet vad jag gör, jag är inte bankdirektör, som Tomas Ledin sjöng mitt i sin konstnärliga gärning, så jag valde därför i stället att googla fram informationen om den skäggige man, inte helt olik den finfine gitarristen J Mascis i hårfärg och kroppshållning, som går under namnet Hans Scheike. Han titulerar sig grafolog, vilket jag tror betyder att han är bra på att fabulera om vad en persons handstil säger om personligheten, och har ett starkt engagemang i natursmisk medelst björkris. I slutet av 1980-talet hamnade han i finkan i flera år efter att ha dömts för sexuella övergrepp mot minderåriga. Under rättegången som föregick domen försvarades han häftigt av några kvinnor som hängde med honom och tyckte att han var fantastisk, och som menade att smisk var en viktig del i den personliga utvecklingen, eller hur det nu var. Jag minns inte så värst noga.

J har inget ont gjort.

Hur som helst så hamnade jag via wikipedia in på hanses hemsida, och det visar sig att han tolkar handstilar och smiskar på som aldrig förr, och där finns gott om natursmiskfilmer för den som vill orientera sig. -Men det var ju för fan research, kommer jag att hävda i morgon om IT-chefen kommer och luggar mig för att jag håller på och e-snuskar med statens datorer. -Jag värnar bara den akademiska friheten; jag är ingen slav, jag vägrar bli en broiler. Jag är inte en maskin utan en människa av kött och blod, kanske jag drar till med också. Detta tyranni, detta förtryck av den lilla människan. Tror fan att man rasar.

För övrigt var jag bara inne där en liten liten stund. Jag var dessutom väldigt väldigt upprörd. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att jag rasade, i min ensamhet, på kontoret. Snella regeringen, ta inte mitt ADB-körkort. Jag lovar att bli en bra man igen.

Kvinnorna som försvarade Scheike var varken unga eller många, så det var nog inte dem som Attentat sjöng om i den där gamla fina schlagern som ni alla nu sitter och suktar efter. Okej, vi tar den dåra.

Publicerat i apropå ingenting | Märkt , , | Lämna en kommentar

Om sushi, pica och att inte vara så petnoga med maten

Känner mig utanför och dålig.

Jag har aldrig ätit sushi. När jag grunnar på detta så känner jag mig som en lantis, vid sidan av livets huvudfåra. Alla andra har ju ätit sushi, bara inte jag. Kanhända beror det på att jag haft fullt upp med att tjäna staten och att tillfället därför inte har uppenbarat sig. Jag har också upplevt konkreta skäl att avstå: en jag pratade med sa att hon hade ätit det och det var inte gott, och det finns ju faktiskt gränser för hur äventyrlig en man förbi sina bästa år bör vara. Vissa människor stoppar i sig vad som helst, helt oreflekterat. Så kan vi inte ha det. Det var när jag funderade på den saken som jag kom fram till att jag nog borde ta reda på hur konstigt folk som äter konstigt kan äta.

Äcklet

Folk som fastnar för att äta saker som inte är mat sägs ha sjukdomen Pica. Om denna sjukdom har ett annat namn som är svenskt så har det undgått mig. Småbarn och gravida kvinnor, liksom personer med autism, påstås vara mest benägna att äta icke-mat, och det finns en väldig massa former av pica varav särskilt koprofagi (äta skit, en hobby som delas med latrinflugan där till vänster), hyalofagi (äta glas), autokannibalism (äta sig själv), urofagi (äta urin) känns lite ofräscht.

Tog två år att äta upp.

Michel Lotito, känd som Monsieur Mangetout, gjorde sig känd genom att stoppa i sig konstiga saker. Under sin livstid (1950-2007) hann han peta i sig 18 cyklar, 15 shoppingvagnar, 7 teveapparater, 6 ljuskronor, två sängar, ett par skidor, ett flygplan (en Cessna), en dator, en kista och en liten bit av Eiffeltornet. Han var antagligen inte riktigt klok.

Charles Domery (1778-18något) var en hungrig jävel till militär. Han deserterade från preussarnas armé för att matportionerna var för små och anslöt i stället till fransmännen. Charles lär ha smällt i sig 174 katter på ett år, och åt dessutom ett par kg gräs om dagen om det inte fanns något annat att tillgå. Han tjänstgjorde under en period på en båt och försökte där äta upp benet som satt på en kollega som blivit träffad av en kanonkula, fast det fick han inte för sina andra jobbarkompisar.

Mums! Moffa soffa.

Jag stötte också på en artikel om Adele Edwards i Florida, som är helt galen i att äta soffor; framför allt är det skumgummistoppningen som hon gillar att gå runt och tugga på. Det har hon hållit på med i över 20 år. Och tjejen i videoklippet här nedan gillar förutom att knapra på keramik dagarna igenom att släta av askkoppar, ity aska har en salt smak och lite rivig karaktär. Sugen?

Jag tror inte att någon av de där ovan skulle ha bangat för lite sushi. Nae, jag är en förskrämd lantis, helt enkelt, och någon får väl ta och skaka om mig så att det blir ordning på kostvanorna.

Seså, nu sjunger vi.

Publicerat i apropå ingenting, kost | Märkt , | 4 kommentarer

Happy Wayne-påsk

Wayne, glad men lite oredig.

Lite lust kom plötsligt över mig att prata en massa om min elektroniske vän Wayne. Han är som en sorts E-Mållgan, en sådan vän som man egentligen inte vet om han finns i verkligheten. Han märks ju nästan bara i daotan och är en ytterst hemlig person. Han är i och för sig inte hemligare än att jag träffat honom i nakna livet (om det nu var han) och jag vill inte undanhålla er den grannlåten utan bjuder på en mugshot. Det är nämligen hög tid att han slutar leva som en ensam ö och i stället blir lite mera publik som folk är mest. I sin blogg har Wayne berättat grundligt om påsken, vilket är skönt eftersom jag därmed slipper beröra det vidare här. Påsk är ju som alla vet ganska tråkigt.

En del tror att vi kemister inte har någon känsla för de mjuka värdena, att vi inte uppskattar vare sig kuddrum eller batiktryck och dylikt soft här i världen. Inget kunde vara mer felaktigt. Jag blir såväl ledsen som bestört när jag tänker på det. Själv är jag intresserad både av konst och att stötta medmännsikor, åtminstone så länge det är gratis och inte bjuder på alltför vidlyftiga känslosvängningar. Just gratisaspekten var något som jag uppskattade särskilt när jag öppnade min brevlåda igår. Däri låg en massa olika brevsaker samt ett brunt vadderat kuvert från Wayne. Så här såg det ut ju:

Det här konstverket har genomtänkta attribut: påskharen, själva anledningen till att vi firar påsk, uppspikad på en träkonstruktion som den var en gång i tiden. Kycklingen är precis som i naturen tillsammans med haren, inte så mycket för att den bryr sig om sin långörade kollega, men för att det ser illa ut om haren verkar ensam. Det är lite samma som att Bildt får sitta med i regeringen fast det blir lite tokigt ibland. Vidare firar vi med kycklingen att en del flyttfåglar är på väg hit nu. Därutöver har Wayne målat en kulört rugbyboll för att markera att nu är det påsk, vilket innebär att ungdomarna nu får ledigt och kan ägna sig åt fritidsaktiviteter. Det naiva anslaget för tankarna till Rousseau, i alla fall mycket lite, och speglar personligheten bakom konsten. Kanske har han en framtid som målarpojke? Det vore bra i så fall, för även om Wayne är godhjärtad och tycker om musik så kan han inte räkna mer än hjälpligt och kan därför inte jobba på bank eller i kassa. Att han målar är fint tycker vi eftersom det är utvecklande med en hobby, och buset hålls samtidigt borta från gatorna.

I brevet var det musik i form av Primal Screams Screamadelica, som ju faktiskt precis alla gillar, och en skiva av First Floor Power som heter There is Hope. Konstigt, eftersom det ju är precis vad Emmy the Great sjunger att det inte finns i Easter Parade. Bägge kan ju inte gärna ha rätt.

Själv har jag inte köpt någon present till någon. Folk ska bara ha och ha. Därför har jag gått plus. Men om ni klickar på de där skivlänkarna och tittar på konsten så får ni veta på ett ungefär hur det känns att vara en kemiman som firar Happy Wayne-påsk.

Vi säger väl så.

Publicerat i apropå ingenting, musik | 2 kommentarer

Country längre är jag inte

Jo, den är ful sa jag.

Jag var ju country i några dagar, men det har gått över nu. Det höll inte i längden eftersom jag inte gillar Line dance eller den där andra dansen, vad den nu heter igen. Vidare tycker jag inte om såna där kälkborgerliga skjortor av cowboykaraktär, som den till höger här. Och det är ett jävla gnällande i countrymusiken, det går inte att komma ifrån. Det passar sig helt enkelt inte en solig vårdag.

Jag går nu inte så långt att jag kallar countrymänniskor för sumprunkare, men med hjälp av Arpanet, som det en gång hette, kan vi ändå roa oss med att fundera över i vilken grad det hade varit förolämpande av mig om jag hade velat gå så långt.

Den här är country.

Fisksumpar som den till vänster används i någon utsträckning än idag för att förvara fiskfångst. Sumpen ligger i vattnet och man får ibland skaka lite på den för att vattnet däri ska bytas ut så att fiskarna får syre. Sumprunkaren är alltså den som har till uppgift att runka sumpen. Det är ju långt ifrån ett lyxjobb, därav dess skällsordskaraktär. Därutöver bidrog kanske det faktum att Kapten Haddock i seriealbumet Koks i lasten kombinerade begreppet med amöba, anfäkta och anamma när han var förbannad. Att uttrycket dessutom har en ordstam som rimmar med handroligt gör det ju inte vackrare. Men country är det alltså inte. Inte ens kälkborgerligt, även om det är ett roligt ord.

Ja ja, Jag gillar hursomhelst fortfarande hattar och vi firar det med lite The Good, the Bad and the Queen. Om folk hade lite mer swag, som den elegante fd Clash-basisten, så skulle det kanske bli ordning i det här tjyvsamhället. Tills dess förblir det som det är.

Publicerat i apropå ingenting | Märkt , | 2 kommentarer

Jag är country igen nu

Titt som tätt blev han country. Det var mycket uppskattat.

Jag är country igen nu. Tänkte bara berätta det. Jag blir det ibland, till och från. Då fantiserar jag om vilda västern och spelar countrylåtar av rednecks med cowboyhattar. Det brukar gå över efter ett tag. Det kan kännas lite dystert och ödsligt, men man kan hantera det liksom, för man är ju cowboy, spottar i näven och går vidare.

Även Johnny Cash hade dagar då han var country.

I filmerna med cowboys och indianer som visades när jag var liten var John Wayne ofta den tuffe cowboyen. Han höll inte på så mycket med kärlek utan took care of business. Det var bra. Indianerna hade pilbågar, gjorde skojiga ljud medan de slog händerna för munnen, och hövdingen hade fjäderskrud. De bodde i wigwams. Jag ägnade mig inte åt djuplodande analyser över hur urinvånarna blev undanskuffade och diverse andra orättvisor. Det gör jag inte nu heller, när jag är country. I stället sparkar jag stenar på marken och låtsas att jag har hatt och Colt. Så brukar jag kolla på Den gode, den onde och den fule. Mycket mer är det inte. Så spelar jag låtar. Sedan går det över.

Men det där fattar ju inte dagens ungdom. De blir Jay Z. Jag vet inte vem Jay Z är, men inte fan är han country. Om vi bara haft några ungdomar inne på den här sidan så skulle de fått höra lite bra skit i stället som jag har letat upp åt dem. De kunde ha kollat in Dave:

Så hade de kunnat lyssna på den här med Townes van Zandt också, den här där Uncle Seymor börjar lipa av rörelse av eländet i texten. Sedan hade det varit klart.

Men nu är det som det är. Det är tevispelen och videovåldet som har dem i sina klor i det här tjyvsamhället.

Av detta inlägg har vi lärt oss att även kemister kan vara country, fastän det bara brukar vara i en dag eller två. Vi låter oss nöjas med detta.

Publicerat i apropå ingenting, musik, nostalgi | Märkt , , , | 5 kommentarer

Att chilla, som kidsen säger

Att halvslumra i soffan till Vinterstudion har länge varit uppskattat.

Det är vår. Härligt, fast samtidigt är med visst vemod jag konstaterar att Vinterstudion därmed försvinner. Det är ju lite trist, för det är ett bra sätt att fördriva delar av de där kalla, gråa dagarna, att ligga i soffan och klia sig medan man glor på ett eller annat skidlopp. Somna lite kanske. Tyvärr har motorsport och annat som inte är riktig sport smugit sig in i de där sändningarna men eftersom säsongen är över så behöver vi inte ha den debatten. Det heter att chilla, det man gör då, när man tar det lugnt, säger kidsen. Det skriver jag ut här eftersom en del läsare är mycket gamla och alltjämt använder ”vagnretur” som synonym till Enter-knappen på tangentbordet.

Att chilla behöver inte innebära att man bara ligger och slöar. Läget kan vara chill också. Då har man saker och ting under kontroll. För mig är läget aldrig chill nuförtiden, men det betyder inte att jag tappat förmågan att infoga videoklipp. Kolla själv:

Med superdarr. Som Gösta Linderholm.

Hejdå

Publicerat i apropå ingenting | 2 kommentarer