The absence of god will bring you comfort, baby

Jag har fått smak på det här med att inte blogga. Ibland tänker jag att jag borde skriva något, men så kommer jag raskt fram till att jag inte har någon lust med det för mitt huvud är någon annanstans. Då är det ju oerhört synd om er, alla fyra, som väntar på att jag ska berätta något mycket viktigt. Var inte ledsna ity jag inte är död utan blott är i skolan och pratar med vuxet folk. Upp med hakan och lyssna lite på Frightened Rabbit i stället. De är skäggiga och lite lagom tjocka och man vill liksom bara grilla korv med dem och dra skrönor som alla måste skratta åt.

När ni ändå är här så bör ni kolla in Daniel Johnston, en man som delar sin tid mellan manodepressivitet, schizofreni och en artistkarriär. Det kanske inte är Tranströmerklass på varje versrad och han kanske inte sjunger så fantastiskt heller, och svårt skulle han få det att klara sig som flickidol i konkurrens mot Eric Saade-människorna, men det är något speciellt med honom ändå, som går alldeles utanpå berättelsen om när Daniel 1990 fick för sig att han var Casper, det snälla spöket, och i färd på himlavalvet kastade ut tändningsnyckeln ur det plan som transporterade honom. Piloten, Daniels far, lyckades kraschlanda på något vis, och därför kan vi nu avlyssna Life in vain, från en konsert långt senare. Den är vacker på sitt sätt, den där refrängen, och människor som Daniel, som kämpar med psykisk sjukdom, de slår an någon ton hos mig. Fast barnkör och allt det där fiolspelandet, jag är bipolärt inställd till det hela.

Christopher Hitchens (1949-2011)

Man måste tänka sig för när man väljer. Så här resonerar jag: Två låtar är på tok för lite och fyra är ju en hel jävla konsert. Utifrån dessa premisser har min osvikliga slutledningsförmåga lett mig till att tre låtar förmodligen är lagom. Dessutom måste vi tänka lite genus i låtvalet eftersom det redan har varit två gubbar som sjungit. Jag insåg för övrigt häromdagen att jag möjligen är könsförvirrad eftersom jag länge nu druckit den Coca Cola-sort som marknadsförs mot kvinnor, men det är ju tur då att vi lever 2012 i Sverige så att jag inte åker på spö för detta nesliga misstag. Det är mot den bakgrunden som jag kom fram till att vi kan ägna den lilla stund som viks för att tänka på den nyss bortgångne Christopher Hitchens genom textraden ”The absence of God will bring you comfort, baby”, åt Rilo Kiley, för hon har ju tjejröst, 2-1:

Avslutningsvis, varför inte låta er roas (eller oroas) av Siewert Öholms utfall på Newsmill mot Sveriges senaste religion, kopimismen. Ett läckert självmål av mannen bakom det odödliga citatet Vi ar Sätäns pipel”.

Hejdå. Jag berättar mer sedan.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i musik, religion och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till The absence of god will bring you comfort, baby

  1. mariafoto skriver:

    oj vad du skriver mycket för att ”inte blogga”.. Mycket info/tankar är det i allafall inne i ditt huvud, det har jag märkt 🙂 kramar på dig och ta det lugnt i skolan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s