Två killar som gillar Manchester United

Svåger-Björn och jag var ute och löste en del världsproblem igår. Det var ett tag sedan sist, för vi behövde vänta in några nya efter att vi löst alla som senast låg för handen. Vanligen löses de i takt med att vi dricker lite öl. Det finns ju en del problem i världen igen nu som behöver tas itu med och vi var i färd med den här Greklandskrisen och hade kommit så långt att vi blåste av folkomröstningen över några Starobrno när vi blev avbrutna av två besökare som behövde plats mitt emot oss. Därför kvarstår fortfarande några världsproblem, men det gör inte så mycket. Det ger oss ju en förevändning att gå ut och dricka öl igen inom kort.

Bröderna Götberg. Gillar Man U.

Bröderna Götberg. Gillar Man U.

De här två besökarna var bröder och Manchester United-fans. Mycket pekade på det i alla fall. Gårdagskvällens Champions League-match mellan Man U och rumänska Otelul Galati visades på en mystisk kanal som inte finns i Nybro. Bröderna hade inte låtit sig hindras av det, utan bänkat sig på bussen till Kalmar, och väl framme på sportpuben slog de sig ner med en hamburgare, pommes och var sin öl i väntan på att matchen skulle komma igång. Inte många andra än Man U-fans är uppklädda i matchtröjor på bussen från Nybro, och de flesta lägger inte heller till extra förnamn i form av lagets och favoritspelarens namn till sina befintliga, men det hade Robin Anders Gary Manchester Götberg, 24, och hans lillebror Rasmus Jim Ryan Manchester Götberg, 20, gjort. Gary är lånat från den gamle backen Gary Neville, och Ryan kommer naturligtvis från veteranen och walesaren Ryan Giggs. Så nu heter de så, och det kan de väl för all del få göra.

Men han är ju 91:a. Det är ju skitvitsigt.

Det gjorde ingenting, sa Rob’n’Raz, om de skulle bli huvudpersoner i någon obskyr blogg. Björn och jag blev ganska nyfikna på dem så tjugo frågor vidtog. Det var storebror Robin som först fastnade för favoritlaget, någon gång i mellanstadiet sådär, och han uppfostrade sedan lillebrorsan in i det hela. Rob’n’Raz hatar Arsenal, Liverpool och Man City. Det är för att de älskar Man U. Fullt logiskt, på samma sätt som att Uniteds historiska 6-1-förlust häromveckan mot City gav upphov till kramp och ångest. Många timmars tevetittande har det blivit för bröderna, men de har aldrig varit på plats på Old Trafford och kollat på sina drömlirare in action. I mellandagarna är det i alla fall dags. Finally. Gratis är det ju inte, men några feta tipsvinster har gjort resan möjlig.

Rester från dödsmetalltiden. Fem besök på Sweden Rock sätter sina spår.

Livet har hur som helst inte alltid bara handlat om Manchester United. Det kan man se på Robins armar. Det är en massa tatueringar på dem. Dödskallar och demoner och liknande motiv som signalerar danger. De är dödsmetallrester. Eftersom han typ reparerar bilar om dagarna behöver dock ingen haka upp sig på det. Rasmus armar är rena från sånt och så ska det förbli, för han ska bli lärare tror jag, och då tycker han inte att man kan ha en massa jävlar och annat kladd på armarna. Däremot planerar bägge två att under veckan som kommer tatuera ett klubbemblem på bröstkorgen. Det är ju helt rätt.

Om Robin på armen lite grand liknar en huligan så kan man  ju tänka sig att man eventuellt skulle kunna få spö om man håller på och frågar saker hela tiden. Björn och jag skulle inte kunna försvara oss i så fall eftersom våra krafter sedan länge passerat zenit. Inte hade vi hunnit springa ifrån dem heller. Men såna var inte Rob’n’Raz. De gillar fotboll helt enkelt. Och inte vilken fotboll som helst. Det ska vara Premier League. Allsvenskan är helt ointressant, men Robin håller i alla fall en tumme för Djurgården och påtalade att det var en Djurgårdare som först nätade på Guldfågeln arena. Det må så vara, men det krävs en stor portion välvilja för att kalla Djurgården för ett jättebra fotbollslag. Det var vi nog överens om. Minnesbilden är inte alldeles klar.

Vi pratade lite om Zlatan och kanske någon Elm, jag minns inte riktigt, och i vilket fall som helst så fortsatte vi att ställa frågor men när matchen kommit igång så var killarna förståeligt nog inte längre lika pratsugna. Då var de som uppslukade av det som hände på skärmen och det var ju lyckligt då att United fick vinna den här kvällen. 2-0 slutade det hela mot de där rumänerna vad de nu hette. Fast då hade redan Björn och jag gått. För vi sa så här va, att det är en dag i morgon också. Idag. Och det visade sig vara riktigt.

Sköna snubbar Rob’n’Raz. Jag fick lite 13 rätt-respekt-känsla för dem. Det är inte så vanligt att man snöar in så där på ett lag i ett annat land, så lite konstiga var de kanhända, men rätt sköna ändå. Som Sonic Youth. Det firar vi med Sugar Kane.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i apropå ingenting, Mode & skönhet, sport och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s