Döda pappors sällskap

Erlend Loes Doppler damp ner i brevlådan för ett tag sedan. Min elektroniske vän Wayne hade skickat den, antagligen delvis eftersom han liksom jag själv har egenheten att vilja pådyvla andra sina preferenser. Han har skickat Doppler till en hel del folk, för han tror att den är bra för dem, och det tror jag också att den är. För det är en rolig bok som är lätt att skratta åt. Fem solar och allt det där. Historian är brokig med snärtigt språk och oväntade vinklingar ungefär på det där viset som när man läser Paasilinna. Dessutom är det en tunn bok. Det underlättar för oss som vuxit upp med Miami Vice-epileptisk teve och därav följande koncentrationssvårigheter.

Jag sa att jag skulle recensera boken här i bloggen. Inte för att det behövs egentligen; den är ju gammal och har recenserats massor av gånger av folk som kan sånt, men jag hade ju för fan fått boken, så något måste jag ju göra liksom, och jag sa att jag skulle skriva en Birroinfluerad variant. Så kunde vi fnissa tillsammans åt det. Men Birros förmåga att helt på egen hand sätta sig i nätklistret, inte minst under 2011, gjorde att det kändes onödigt med ytterligare en nidtext på temat. Dessutom förtjänar Doppler bättre än så. Därför bestämde jag mig för att skippa mitt vanliga tramsande och skriva vad jag egentligen tänkte på när jag läste den här boken.

Huvudpersonen, den knegande familjefadern Doppler, cyklar omkull i skogen en dag på väg hem från jobbet och helt plötsligt när han ligger där i mossan så är de borta, tankarna på de ständiga vardagskraven som vem som helst som försöker vara vuxen måste hålla reda på. Det känns så bra att han bestämmer sig för att bli kvar i skogen med sikte på att göra så lite som möjligt. Han grubblar lite över sin nyligen avlidna far, men ligger lågt i övrigt. Efter att ha knivdödat en älgko för att få något att äta blir han surrogatmor till kalven som blev över och de två blir täta följeslagare historian igenom. De håller sig där i skogen förutom några enstaka besök som de gör i stan för att stjäla lite käk, bland annat hos enstöringen Düsseldorf, en kuf som maniskt ägnar sig åt att via modellbygge rekonstruera en krigsscen från andra världskriget, i vilken hans far dog när Düsseldorf var bara barnet. Det händer förstås en massa annat också, men läs boken själva om ni nödvändigtvis vill veta allt. Jag har ju redan berättat att den är tunn.

För där finns något som förenar Düsseldorf, Doppler, Wayne och mig. Döda pappor. Att skapa monument över sina döda pappor, det är vad Doppler och Düsseldorf ägnar större delen av den här boken åt. Det är väl inget unikt med det egentligen, att förlora sin pappa. Alla pappor dör till slut. Det får de flesta vara med om som lever tillräckligt länge, antingen när de är mycket små, som Düsseldorf var, eller medan de växer upp, som Wayne, eller när de är vuxna som jag själv och Doppler. När det än händer så väcker det en del frågor. Vem var han egentligen? Man kan känna sig lite snuvad på svaret.

De som varit med när man vuxit upp, och sett ens stapplande framsteg, snedsteg och utveckling från en dreglande dammsugare till någon som ser ut att kunna klara sig själv, åtminstone delvis, hur väl känner vi dem? Jag kände inte min pappa som den person han var när han var i min egen ålder, jag vet inte vad han funderade på när han satt ensam och tänkte i fåtöljen i vardagsrummet, vad som kanske oroade honom då, för jag var ju bara en liten skitunge, fokuserad på lördagsgodiset och nästa fotbollsmatch sådär som man är när man inte är så stor. Och den relationen finns ofta kvar där i botten mellan barn och förälder på något vis även när man växer upp. Sedan tar allt slut en dag, och man börjar fundera på vem den där personen var egentligen. Hade vi kunnat vara kompisar om vi hade varit jämnåriga? Hade vi gillat samma musik? Var han bra i handboll på riktigt eller var det en föreställning som i efterhand filtrerats fram ur minnet? Vad hade han för drömmar som han aldrig tog itu med? En massa funderingar av den där typen finns det som man inte får svar på. För han är död. Och man kan tänka att det är som det är med den saken, eller man kanske måste bearbeta det hela och man kanske sätter punkt med sitt alldeles egna monument, som Düsseldorf och som Doppler gör i den här boken. Hur Wayne har handskats med att förlora sin pappa som tonåring är ju hans egen historia, och en som inte jag känner till, men alla hittar väl sitt sätt, och tiden går ju och man vandrar vidare med sin pappa, eller sin mamma, eller andra närstående man förlorat, inlindade i minnet. Ljusa minnen, mörka minnen och såna som är mittemellan. Och man vill inte glömma för gör man det så försvinner de för gott. Och då är det slut. Sedan blir det vår egen tur att dö en vacker dag, och någon annans tur att handskas med den förlusten, och så där håller det på. Jag staplar självklarhet på självklarhet här, kanhända.

Behövs det ett monument sedan som visar att vi har funnits, måste vi göra ett synligt avtryck i historien på något vis, eller är det okej ändå? Inte vet jag, men vi har förtjänat rätten att grubbla på sådant emellanåt, vi som inträtt i Döda pappors sällskap. Och det var just vad den här boken fick mig att göra. Det var inte så hemskt. Ångesten har inte ridit mig i nattens mörker, och jag har inte legat och skrikgråtit hans namn in i kudden i min ensamhet, men jag saknar min pappa och tänker på honom emellanåt. Som när jag läste Doppler. Och det var trevligt, och jag antar att om jag behövde bygga något monument likt bokens huvudpersoner, så är det monumentet mer eller mindre färdigt numera, tre år senare. Det tänkte jag på.

Doppler är en rolig, kort och udda bok som inte handlar om döden alls, nästan. Det var bara jag som villade bort mig i funderingar. Läs den vetja.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i litteratur och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Döda pappors sällskap

  1. Drillemor skriver:

    Ptja, är man inte så aktiv i andra klubbar, så kan nog Döda pappors sällskap fungera. Count me in! 😀

  2. Fasching skriver:

    Fint skrivet!

  3. Cats skriver:

    Jag har inte läst Doppler men jag kan tänka mig att den liknar Harens år av Arto Pasaliina. Då kanske man ska läsa en norsk författare och inte bara en finsk.

  4. systerkitty skriver:

    Jag gillade Naiv Super. Men så læste jag nån annan Loebok som var helt bedrøvlig, L. Fast det kan ha varit Miami Vice som kommit åt æven min hjærna…

    • Håkan skriver:

      Har du tittat på Miami Vice så är risken stor att du har aprikosfärgade kavajer med ärmarna upprullade en bit upp på underarmen, varvat med båtklipp, intatuerat i varje intryck du fått sedan dess. I så fall är antagligen dina omdömen om Loes böcker helt i synk med mina egna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s