Om frisyrmodet i tider när håret kryper undan

Jag kan vara något på spåren.

Pappa började bli tunnhårig i 45-årsåldern. Därefter använde han ofta vad som med tiden blev en oerhört sliten one-liner: ”På ädelstenar växer ingen mossa”. Det var då meningen att man kluckande skulle svara: ”En gammal lada behöver inget tak”, och det gjorde man ibland, eftersom man ju ville att stämningen skulle vara trivsam om man åkte bil eller något. Pappa verkade hursomhelst kunna förlika sig med den kala fläck som bredde ut sig däruppe. Och det är ju bra om man kan det, för de flesta män får inte behålla kalufsen intakt livet igenom. Man får snällt acceptera sin höga panna och allt det där.

Idag är det Yul Brynner-looken som är mest populär även om många alltjämt kör på med samma look som min pappa; den klassiskt råa, obearbetade, som först visar sig genom lätt uttunnat hjässhår, vilket sedan exponerar en liten flint, blygt uttittande under den allt mer glesnande hårmattan. Med tiden blir flinten mer framträdande, för att till slut dominera helhetsintrycket av manshuvudet ifråga. Som årstiderna på sätt och vis, fast det blir inte vår igen.

Sedan finns förstås den tredje och mest avancerade varianten, den klassiska s k överkamningen, eller the comb-over, som fransoserna säger. Jag behöver knappast förklara grundprincipen. Denna patentskyddade metod förutsätter att manshuvudet odlar en lång gardin till sidohår, liksom användning av ett starkt fixerande hjälpmedel i form av exempelvis pomada, samt därutöver en väl vald vandringsriktning relativt vind och eventuella fläktar i omgivningen.

För mig har alltid överkamningen haft ett lite sorgset skimmer, tjänande som symbol för oviljan att acceptera tidens gång. Nog för att jag sett många överkamningar genom åren, men i takt med det framväxande Brynner-paradigmet så har jag har upplevt att de blivit allt mer sällsynta, och det är nu ytterst sällan jag ser dem på män under 65. Likt bingolokaler, Pokémonkort och näverslöjd, så har jag, lite naivt kanske – det erkännes, betraktat överkamningen som en utdöende trend. Men i förrgår när jag var och handlade så fick jag anledning att tänka över den föreställningen.

Först såg jag en man som var bra mycket yngre än jag själv som hade svängt ihop en läcker svart huvudhighway, som likt vågornas brus krusade sig framåt över skallen och avslutades med en skickligt emulerad bena. Var det en slump eller ett trendbrott? Man vet inte.

Från den ganska unge mannens ondulerade skalp vandrade min blick vidare mot kassan. Någon hade köpt en tidning med titeln Nostalgia Special – Rock’n’roll. Omslagsbilden visade den gamle rockabillygubben Brian Setzer, frontman i Stray Cats, det där gänget med ståbas och ståtrummis som tydligen finns kvar fortfarande emellanåt. Jag minns att jag tyckte att de var ganska fräcka ett tag men den känslan tycks ha passerat. Setzer hade ju alltid en rejäl limpa till lugg, en sådan som det krävdes en stadig nacke för att hålla uppe. Och limpan sitter där ännu, det visar ju fotot. Skillnaden mot förr tycks vara att han numera hämtar huvuddelen av den stora hårkudden ganska djupt ner från ena sidan av huvudet, genererande en unik överkamning med en implicit uppmaning att inte gå bananas med huvudskakningarna när bandet rockar loss.

Kan det vara ett trendbrott som jag fångat upp, att vi sakta håller på att lämna Yul Brynner-eran till förmån för en ny generation överkamningar, den postmoderna formen?

Jag vet inte, och inte bryr jag mig särskilt mycket om det. Om du själv är tunnhårig och överväger att göra ett fashion statement så kan du kanske hitta inspiration i det här combover-galleriet. Om det inte passar så hade vi kunnat lyssna på ”Wig” med B-52’s för det hade varit någon sorts vitsighet förknippad med det, men nu råkar det vara så att jag inte orkar med den låten så vi tar något annat i stället:

Valle.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i apropå ingenting och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om frisyrmodet i tider när håret kryper undan

  1. Drillemor skriver:

    Hah, ett ämne man (jag) inte stöter på allt för ofta. Så kommer det och anfaller på samma gång! http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3488459

  2. Cats skriver:

    Män vet att vackra kvinnor föredrar män med flint. Därför rakar de skallen fast de inte har anlag för flint. Kolla bara på Sophia Lorens Carlo Ponti om vi pratar om tiden då Yul Brynner var aktuell. Yul var visserligen inte kort i och för sig men skallig. Vackra Kvinnor vet att korta män med flint har det som andra män inte har. Varför rakar sig män numera även på kroppen. Kvinnor föredrar inte håriga män och kommer även fortsättningsvis att inte göra det tror jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s