Forskarfredag, ramaskri, Wordfeud, Sambal Oelek och Joan Wasser

Jag är trött i huvudet och orkar inte tänka några sammanhängande tankar. Idag har jag nämligen släppts ut i det verkliga livet utanför mitt kontor, bland riktiga människor, eftersom det var ”Forskarfredag”. Att jag inte forskar så värst mycket om dagarna nu för tiden struntar vi då i för ute i klassrummen bland fjärde- och femteklassare blir det en mycket mer spännande historia om jag föreställer en fullblodsforskare på heltid, som bara undantagsvis lämnar labbet för enstaka pass av kort nattsömn i vilorummet.

Efter skolbesöket var jag en ”kemishow” på Xperimentlabbet i stan. Där var det inte barn utan kanske förskolelärare och då gjorde jag samma sak som för barnen men pratade mycket förståndigare och presenterade olika tankar om ditten och datten någorlunda ogrundat, men de svalde det troligen. Vi plockade hur som helst fram arvsmassa ur bananer och så hade vi vattenroligt med det där polymerpulvret som finns i blöjor. Jag orkar inte förklara det hela igen eftersom jag redan har gjort det fem gånger idag. Ni får tro mig helt enkelt. Det var hur som helst roligt och jag fick uppmärksamhet nog för att föda mitt ego ett tag. Möjligen tyckte även eleverna och deras lärare att det var väl använd tid. Det utgick ingen enkät så ingen kan säkert veta.

Nu har jag i alla fall blivit lite trött i huvudet av min egen röst och orkar inte prata eller tänka långt (ja, jag vet att jag skrev ungefär detsamma överst, ni ser ju själva hur det hakar sig). Däremot har jag många korta tankar som jag har tänkt på. Ordtankar. De tankarna kommer här nu alldeles gratis.

En sak till exempel som jag gått runt och tänkt på är hur man egentligen uttalar det där Sambal Oelek. Ska det vara Ulleck? Oolek? Ållek? Ölek? Welek? Ska man bara sluddra det där andra ordet lite försiktigt kanske så att det bara blir ett litet ”olk” eller ska man skita i det helt och hållet och bara säga Sambal? Det är ju hopplöst att inte veta sånt här så därför googlade jag upp det hela och då visade det sig att 118100 påstår att man ska säga ”ulek”. Begreppet lär härröra från Indonesien. I protest mot dessa upprörande oklarheter tänker jag i framtiden inte kalla det någonting utan göra i stället göra en hastig handrörelse som symboliserar chiliröran som förut gick under namnet ”Sambal Oelek”. Det blir nog inte så roligt för indonesierna.

När jag väl kommit över detta så började jag fundera över det där mobiltelefonspelet som är som Alfapet fast med en ordlista på syra, Wordfeud. Wördfejd, Wördfeoud, Worldfood? Jag vet inte. Nej, Wördfjuud ska det vara, var det någon som sa. Spelet var kul till jag fick stryk ett par gånger av min son. Nu gäller bojkott. Jag vägrar spela det spelet mer så länge de inte byter namn på det. Samt ordlista.

När vi lagt detta bakom oss så skulle kanske allt vara frid och fröjd om det inte vore så att jag började undra över uttrycket ramaskri. Vad är det för typ av skri egentligen? Det vet wikipedia. Det visade sig vara en bibelgrej: ”Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.” (Matteus 2:18). Det blev på det viset eftersom praktsvinet Herodes hade haft ihjäl alla gossebarn i Betlehem, för han hade hört det där ryktet om Messias. Rama låg i krokarna så det gick som det gick. Idag blir det ju ramaskri när Laila Bagge utövar troschock så någon utveckling av begreppets innebörd har skett över tid.

För övrigt anser jag att såväl hövitsk som kysk är begrepp som sett sina bästa dagar. Det säger jag delvis för att ge intryck av att jag följer med min tid.

Vi firar dessa nyvunna gloskunskaper med Joan As Policewoman, som Joan Wasser, den före detta Dambuilders- och Antony & the Johnsons-violinisten, har hittat på att hon ska heta. En gång i tiden var hon mest var känd för att ha varit Jeff Buckleys flickvän och intervjuerna drev henne långt förbi klökgränsen om detta. Numera får hon däremot prata om sig själv och sin egen musik, som jag tycker är för jävla bra helt enkelt. Och det här klippet har jag kört fast på, så jag lägger det i bloggen också så kanske det går över. Hon har ju gjort fler låtar.

För övrigt har det hittills varit tillåtet att anse att Joan As Police Woman är ett konstigt namn för en artist, men när Joan Wasser påbörjade sina solouppträdanden med egenskrivet material så trodde folk att det vankades klassiskt på violin, och så kunde hon inte ha det. En amerikansk teve-serie från 1970-talet med Angie Dickinson i huvudrollen hette just Police Woman, och Joan Wasser tyckte att det var lite fräckt tror jag. Så nu får vi snällt respektera det.

Valle.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i apropå ingenting, historia, musik, språk och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s