Jag rasar om hårdrock, men hyllar Spotnicks och fina kläder

Jag känner att det är tid att bejaka den otrygghet som alltid kommer smygande när man vistas i hårdrocksmiljöer. Anledningen till att jag väcker den här frågan är att jag igår fick följa med Jeppe och hans kompisar på rock-konsert. Egentligen så är det ju roligt för mig att vara ute i verkligheten. Men inom mig så växte under kvällen den så bekanta tryckande olustkänslan. Sångaren i det ena bandet, Bad Mans Jam, var svettig, långhårig och utan tröja. Sångaren i The Quill, som nog var huvudnumret, hade tatueringar, en metallpryl i näsan, och var dessutom orakad. De skrek ut refrängerna. Varför kan man inte vara lite städad i det offentliga rummet? Det är vad jag undrar.

Jag vet inte vad ni tycker men jag tycker i alla fall att det är jättetråkigt med det här stökiga. Vad är det för fel på lite stil? Det pratas så mycket om att man ska få uttrycka sig fritt och vara sig själv, och visst är väl jag för yttrandefrihet, men vi kanske kan komma överens om att vi begränsar den till att omfatta trevliga saker och att vi klär oss efter situationen av respekt för vår omgivning, och inte sticker ut och håller på. Vad ska annars barnen tro och vad kommer att hända då tror ni?

Det är inte så konstigt att man blir orolig bland hårdrockare när de håller på och snuskar sig med läder och nitar, och gör satantecken med fingrarna, och lägger ner mickstativet och allt de gör. Inte alla, men de flesta, vill dessutom dra in mig i någon av de många satanistiska dödskulter som hårdrockare i allmänhet pysslar med. Ni vet ju själva hur lätt det kan vara att halka in på fel spår: man står där intet ont anande och pratskriker i baren över jordnötter och öl, och så innan man vet ordet av är man insyltad i en offerritual där en katt eller något annat husdjur ska skändas. Det är ju så det går till, sedan är man fast. Wayne påminde mig mig i morse om hur den licensfinansierade statstelevisionen tagit ansvar och fostrat oss om farorna med hårdrock. Det sägs så mycket tänkvärt i det här klippet:

Har vi alltså redan glömt vad Siewert försökte banka in i våra obildade skallar? WASP, fruktansvärt. Nej, vi lämnar hårdrocken tycker jag och pratar om något trevligare, som jag vill ha det i stället. Ta pojkarna i Spotnicks. De framkallar inte någon oro. Där syns inga tatueringar, ingen piercing. De har jättefina kläder. Titta på min snygga singel. Alla har rymddräkter. Trevligt. Glitter och glam.

När Spotnicks körde Rocket Man så var givetvis dräkterna på. Men det går ju också att variera klädstilen. Man kan ta av hjälmen men behålla själva overallen. Rent och snyggt, och så lite schyssta benrörelser:

På singelns baksida visar bandet upp sig i civil mundering i form av islandströjor, inköpta under Norgeturnén. Också väldigt trevligt.

Så ska det vara alltid tycker jag. Ljus och kärlek på er. Inte WASP alltså. Men ni andra. Ni som är som vi andra alltså.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i magplask, musik, yttrandefrihet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jag rasar om hårdrock, men hyllar Spotnicks och fina kläder

  1. Stina Doktorn Carlsson skriver:

    Väldigt gulliga killar de där Spotnicks, helylle. Lite som Take That. Men Spotnicks är alltså okej för doktorer att lyssna på? Jag är alldeles vilsen i denna nya roll.

    • Håkan skriver:

      Spotnicks är okej, liksom kanske ett tjugotal andra band. Jag kan göra en lista på vad som är tillrådligt. Med Take That är det förstås lite som Fight Club.

  2. Stina Doktorn Carlsson skriver:

    En lista skulle säkerligen vara till stor hjälp. Jag behöver guidning. Sånt där som WASP är ju inget för mig, Vem vill ha ”en best, ett odjur” i sängkammaren? Men Take That – Fight Club? Det fattade jag inte riktigt. Men jag spelar med: Ja, Take that är precis som Fight club.

  3. Mette brorssvägerska skriver:

    Var det inte ”What happens in Fight club, stays in Fight Club” eller var det Dallas, Las Vegas eller nått sånt?

    Vidare så tycker jag att Spotnicks är rätt så obehagliga typer. Dom hånler liksom på skivomslaget i sina lusekoftor. Rymd-dräkter med fyra armar är också rätt hotfullt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s