Bland ofullbordade storverk: Johnny Amazon

Inför Novaskolans melodifestival 1982 skulle det skrivas låtar på musiklektionerna. Jag hamnade i grupp med tre klasskompisar – Otto, Anders och Tomas. Vi hade lärt oss tre ackord. Min utveckling som gitarrist skulle komma att stanna där på en stabil nivå, enligt den allmänna principen ”tre är lagom men fyra är överdrivet”. Dessvärre blev vår skapelse ofullbordad men den hade annars mycket väl kunnat bli ett tungt bidrag till det lokala kulturlivet. Första versen gick så här:

Jag tror jag ska åka in till stan och köpa mig en hatt (D-A-G-D)

Den ska jag ge till min lilla katt (D-A-G)

Nej, den hatten är alltför stor (D-A-G-D)

Jag tror jag tar och ger den till min mor (D-A-G)

Här passar det nog bra med en bild på en katt

Hoppet från futurum till presens får en verkligen att hoppa till, inte sant? Men det var lite för oss som för Kafka, för när vi kom till refrängen och allt därefter så låste det sig. Vi körde fast, som så ofta är fallet när man skapar. Konflikter i gruppen hämmade framstegen och vi kunde inte enas om någon titel heller. Den här fina visan fördes därför raskt till glömskans domäner och vi fick driva vidare genom livet utan att någon höjde ett ögonbryn. Men nu blir den i alla fall publicerad, och jag kan redan ana den stora tacksamhet som kommer att bli följden av detta.

I årskursen över oss fanns en grupp som brottades med samma låsning i sitt skapande, men deras låtutkast hade en inneboende sprängkraft som skulle göra att den levde kvar på Norrlidens bakgårdar i många år. Johnny Amazon hette låten. För den fiktive huvudpersonen hette Johnny, och han hade en fiktiv Volvo Amazon:

Johnny jobba på RIFA och det var ett jävla slit

Han jobba hela dagen och han tyckte det var skit

Refräng: Oh-oh-oh-oh, Oh-oh-oh-oh, Oh-oh-oh-oh, Oh.

Så Johnny köpte ett flak och han drog över bron

Han drog i 110 mot Borgholms slottsruin

Repeat chorus.

Det var inte han

Sedan var det inte mer. Jag kan inte ackorden heller. Man vet inte hur det gick med Johnny utan får själv tänka till. Det är då det blir poesi. En bitsk samhällsanalys med stor svärta och med inslag av tragik, men ändå hoppingivande på något sätt. Refrängen plockade sedan bland andra Magnus Uggla upp och byggde hela sin fortsatta karriär kring konceptet. För Palle, Bulten, Kassler och vem nu den fjärde var som bidrog, så väntade blott mediaskugga.

Att ingen av dessa låtar togs med till festivalen visar vad det är för ett tjuvsamhälle vi har att tampas med. När bitterheten över detta svek lagt sig så ska jag kanhända samla ihop mig och redovisa något om finallåtarna. Världen känns inte riktigt fullkomlig dessförinnan. Jag förstår att ni väntar spänt.

1982 gillade jag den här, för övrigt. Det gör jag tydligen fortfarande. När allting annat ändrar sig i det hära postmoderna vad det nu kallas, så kan ni i alla fall lita på att min musiksmak är oföränderlig.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i apropå ingenting, musik, nostalgi och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Bland ofullbordade storverk: Johnny Amazon

  1. Stina skriver:

    😀
    Fasligt va tuffa dom va. Alltså the Clash. Men också Palle, Bulten och Kassler. Er sång kanske inte hade riktigt samma coolhetsfaktor. Om det inte finns ett djup som jag inte förstår, så klart. Så är det nog 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s