Lite pressetik anno 1835: Vespertilio-homo, det bevingade folket på månen

Jag läste igår att Staffan Dopping ondgjorde sig lite över dagens journalistik med invändningen ”saklighet är inte sexigt”. Det är fräckt sagt, men knappast ett påstående avsett att chocka den vanlige tidningsläsaren, en sån som jag. Jag tolkar det här som en pratgrej som journalister kan dela med varandra, och därmed dyker pratet antagligen upp på SVT debatt vad det lider. Det berättas mera osanningar idag för det är så bråttom att journalisterna inte hinner kolla fakta, heter det. Men man kan man publicera ändå för att inte vara tvåa med nyheten och när man gör det så kallas det processjournalistik. Osant kan det också bli för att man i hastigheten misstolkar wikipedia eller för att omskrivningen är baserad på en andrahandskälla som i sig har rört ihop något, och så vidare. Dopping drar analogin med Viskningsleken, vilket jag tycker är vitsigt. Ni kan ju läsa mer i länken där ovan om ni känner er engagerade av frågan. Anledningen till att jag hakar på är att jag blev uppmärksammad på ett exempel på hur falsarier i dagspressen också kan vara gårdagens nyheter. En sådan ska jag berätta om.

Inlänkad för att den är gullig?

Jag sitter nämligen med en uppsats från en medievetenskaplig tidning framför mig. Den har 11 år på nacken så ur massmedieperspektiv är den antagligen gammaldags. För mig var historian hursomhelst okänd, så här ska ni få höra. Den tjusiga titeln på uppsatsen följer:

Thornton, B. The Moon Hoax: Debates about Etihics in 1835 New York Newspapers. J. Mass Media Ethics 15 (2000) 89-100.

1833 startade New York Sun sin utgivning. Det fanns ju redan dagstidningar men den här var billigare, och lite mindre strikt i sin nyhetsrapportering. Rykten om vad som hörts på stan fick plats, så jag tolkar det som att den hade lite i sig av det som skvallertidningar sedan kom att basera sin existens på.

Vad är det du har sett egentligen, sir John?

Hursomhelst, den 25 augusti 1835 inleddes en artikelserie om månen med förbluffande nyheter. Sir John Herschel, en av den tidens främsta astronomer, hade fått till ett fenomenalt teleskop med vars hjälp han hade upptäckt planeter i andra solsystem än vårt eget. Mer märkvärdigt ändå var att han kunde titta på månen med en upplösning jämförbar med den som det mänskliga ögat mäktar med på ett avstånd av 100 meter! Med teleskopet hade han slutgiltigt kunnat besvara frågan om huruvida liv finns på månen och dessutom vilka former av liv det handlar om. Källan utgjordes av granskad vetenskap i ett supplement till senaste numret av Edinburgh Journal of Science. Att den tidskriften var nedlagd sedan två år tillbaka kunde ju ingen veta.

Mini-bison

Pyttesmå såna hära

Dagen därpå avslöjades att Herschel hade upptäckt växtlighet på månen, och att han dessutom hittat pyttesmå mån-bisonoxar, och svartvita tranor med oproportionerligt stora näbbar och vingar. Dessutom hade han fått syn på en blå enhörning. Avslutningsvis utlovades nästa dag en bild på Vespertilio homo – en sorts människofladdermus.

En månmänniskofladdermus. Stäng munnen.

Folk fick faktiskt vänta ett par dagar, men den 28 augusti beskrevs så människofladdermössen, 4 fot långa, nakna, med kopparfärgat krusigt hår och vingar av tunna hårlösa membraner. Dessutom var de tydligen snuskhumrar, men tidningen valde att inte återge beteenden som ”would but ill comport with our terrestrial notions of decorum”.

Måndagen den 31 augusti rapporterade Sun att Herschel dessvärre hade glömt teleskoplinsen öppen över natten och att gryningen då kommit mitt i linsfånget. Ledsamt nog innebar detta att ett stort hål bränts i teleskoplinsen och att teleskopet därför numera var obrukbart. Herschels framtidsplaner var därnäst att titta på Saturnus så några fler mån-rapporter var visst inte att vänta. Trist.

Artikelserien blev en stor succé. Suns upplaga ökade från 4 000 till 19 000 och många andra tidningar förde nyheterna vidare, en del genom att hänvisa till Sun, och andra genom att hänvisa till den nedlagda skotska tidskriften. Endast en tidning, The Herald, lokalkonkurenten, uttryckte redan från början kritik mot månhistorian. Dess redaktör James Gordon Bennett luskade ut att The Edinburgh Journal of Science var nedlagd och att den verkliga källan sannolikt var journalisten Richard Adams Locke. Det visade sig längre fram att han hade rätt i det. Men det hände inget trist med Locke. Han fortsatte sin karriär som journalist i flera år därefter utan trubbel. Vad Herschel själv tyckte om att bli föremål för bluffen vet jag inte.

Månhistoriens trovärdighet dalade långsamt till intighet eftersom New York Sun saknade förmåga att backa upp sin historia. Historian tycks vara känd som en av de stora tidningsankorna i amerikansk presshistoria, och för tidningen hade publiceringen högst marginella negativa konsekvenser. Upplagan fortsatte växa till 30 000 läsare året därpå och Thorntons slutsats är att mån-bluffen var just det som fick The New York Sun att bli en stor tidning.

Varför blev inte folk förbannade och kastade tidningen? Varför blev inte tidningen stämd? Jo, förenklat uttryckt, eftersom folk köpte historien för att den var spännande och inte nödvändigtvis för att den var sann, argumenterar några forskare som Thornton anger (men som jag av ren lättja inte orkar räkna upp). Det är hursomhelst en slutsats som jag har lätt att acceptera.

Jag tror att det gäller idag också. Folk vill inte alltid veta sanningen, utan hellre något som är kul eller intressant. Hur kan man annars förklara intresset för all möjlig humbug? När vardagen är trist och grå så får tidningarna gärna ljuga lite lagom för oss. Jag vill inte att vi ska vara sådana, men det är vi nog.

EDIT 23/6: detta inlägg publicerades den 22/6 också på Second Opinion.se. Om du känner dig understimulerad kan du alltså läsa det där också, med bild på mig och allting, mycket läckert alltså. Du hittar inlägget här.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i historia, lurendrejeri och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Lite pressetik anno 1835: Vespertilio-homo, det bevingade folket på månen

  1. Drillemor skriver:

    Fascinerande hur min hjärna valde att läsa upp ”måndagen” i detta sammanhang. Precis som äpplemos/potatismos/plåttermos. Ack, hjärnan, att du går på det gång på gång.

    Undrar varför han valde som han valde. Små bisonoxar? SÅ HÄFTIIIIGT! Eller? Hm..

    • Håkan skriver:

      Fast måndag och måndag är ju i och för sig närbesläktade.

      • Drillemor skriver:

        Jo det är klart, men inte uttalsmässigt. 🙂
        Har ett minne av när mamma skulle hjälpa mig att skriva när jag var pyttig. Lite pedagogiskt uttalade och skrev hon extra tydligt det där å:et i måndag. Jag suddade flera gånger innan jag fattade att det faktiskt skulle stå så…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s