Sjuttioåtta

Sjuttioåtta var året då Mario Kempes via två mål mot Holland avgjorde fotbolls-VM på hemmaplan för sitt Argentina. Sjuttioåtta var också så många år Elisabeth Taylor hann bli innan hon dog för någon månad sedan, och den här gamla låten kunde en gång köpas som en stenkaka vilken spelades på precis så många varv per minut. Men då var det inte som här Canned Heat som sjöng Goin’ up the Country utan Bulldoze blues hette låten, och den sjöngs av Henry Thomas. Lägger man 50 till inspelningsåret så blir det för övrigt sjuttioåtta.

Men för att bli lite mer dagsaktuell; sjuttioåtta är det könummer jag fick när jag för en stund sedan ringde Boxers kundtjänst för att tvillingkortet helt plötsligt slutat visa de tevekanaler som inte heter 1, 2 eller 4. Nu sitter jag med en telefon i örat. Men vad gör väl det? Det är väl en världslig sak, kanske du tänker. Ja, precis en sådan världslig sak som gör att jag inte ser på Champions League, eftersom jag förlorat dragkampen mot min dotter om den fungerande teve-apparaten. Det är trots allt cirka sjuttioåtta minuter kvar av matchen, så ännu finns hopp, och jag försöker hålla mig lugn, puls sjuttioåtta ungefär.

Hur gick det, hur gick det? Det är ju intressant att få veta eftersom det ju är så sällan som man sitter 1,5 timmar i telefonkö. Det gör man inte eftersom det är mycket tråkigt. Även det dystraste livsöde kan emellanåt erbjuda mer fascinerande utmaningar. Men ikväll kände jag att alltså att det var läge att köa en stund. Till slut blev det min tur, från 78 –> 1! Då blev jag bortkopplad. Då ringde jag upp igen. Men nu hade kundtjänst stängt. För de stänger kl 22. Det var därför jag blev bortkopplad. Så tokigt det kan bli.

Sjuttiosju är antalet svordomar som jag kväver. En slank ut. Jag har den här. Den är till dig, Boxer-Robert.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i apropå ingenting, på TV och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Sjuttioåtta

  1. Wayne Nilsson skriver:

    The Cramps spelade in klassikern Live at Napa State Mental Hospital i juni 1978. Det var allt. Klart slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s