Rester av CBGB’s

Det är snart dags att arkivera New York-resan och koncentrera sig på det vanliga livet igen. Men jag vill skriva ett inlägg om stället jag inte besökte, eftersom det inte finns kvar. När min sambo frågade vad jag helst ville besöka i New York, så svarade jag ändå instinktivt CBGB’s. Men Country, Blue Grass and Blues and Other Music For Upifting Gormandizers, vilket var den här klubbens ursprungliga namn, stängde 2006, och så här lär fasaden se ut numera:

Så vad skulle jag dit och göra? Det var ändå bara någon nostalgisk dröm om att få vara med om det som jag var för liten och alltför långt bortifrån för att kunna delta i när det hände.

Den här klubben var en smältdegel och en grogrund för massor av artister som sedan lät höra tala om sig världen över. En del av dem känner vi från den amerikanska punkvågen, men där rymdes förstås en större bredd än så.

När Hilly Kristal startade klubben 1973 så hade han redan tidigare haft drivit Hilly’s on the Bowery i tre år på samma adress, 315 Bowery. Till CBGB’s bokades djärvt men billigt från början, för den tiden obskyra band som Suicide och Wayne County, och här tog Ramones sina första stapplande steg.

Det här klippet är från september 1974. Så där jättetajt låter det inte, och Ramones har väl inte utvecklat sin senare så otroligt avancerade scenshow hela vägen fram, även om de nästan redan är där, då huvudkomponenten – den snabba inräkningen från ett till fyra redan sitter som den ska. Två minuter in i klippet, när Now I wanna sniff some glue är slut så börjar de bråka om vilken låt de ska köra härnäst. DeeDee vill inte spela I don’t wanna go down to the basement men blir nedröstad – 2 mot 1. Från publiken ropar någon -Fuck y’all! Läge att snabbt sätta igång låten alltså: 1-2-3-4. Det är rockhistoria, det här klippet:

Ett annat band som spelade regelbundet på CBGB’s redan hösten 1974 var Angel & The Snake, som snart därefter bytte namn till Blondie, och det här var långt innan de skulle få göra några skivor. Men att Debbie Harry hade något extra kunde man förstås se redan 1975:

Den 9 juni 1975 hade Ramones, som nu var ett etablerat inslag på klubben, till förband en nybildad grupp som var lite sådär konstnärlig av sig. David Byrne och Chris Frantz hade pluggat design ihop och då haft ett band som kallades The Artists. Med Chris Frantz flickvän Tina Weymouth på bas så gjorde nu Talking heads sin första spelning den här kvällen. Jag vet inte om det här klippet är från just den spelningen, men det är från en av de allra första, och vi kan väl låtsas att det är just den 9 juni 1975. Och den historian börjar så här:

…och då kom jag ihåg hur länge sedan det var som jag hörde på Tentative decisions.

Runt den här tiden var det en himla massa andra band som spelade där, men det finns väl en övre gräns för hur många videoklipp man borde ha i ett inlägg. Men Television, Heartbreakers, Dictators, och ett tidigt besök från Europa av The Jam valde jag bort för att i stället visa ett klipp med The Dead Boys. Sångaren, Stiv Bators, känner en del till som frontfigur i åttiotalsbandet Lords of the New Church, men mellan 1977-1979 var det alltså Dead Boys som gällde:

…och du som bara känner Patti Smith som en gammal skäggig konstig tant. Du har inte sett vad hon var 1976. Rå energi, poesi och rock’n’roll på en och samma gång. Klippet jag hittade är däremot inte från CBGB’s. Ge henne ett par minuter.

…och just Patti Smith fick avsluta historian om CBGB’s som den sista akten när klubben stängde den 15 oktober 2006 efter att Hilly ledsnat som följd av någon hyresdisyt. Den nu 60-åriga damen avdödade CBGB’s med en passande Elegie, från Horses, debutalbumet från 1975. En hel hoper av namn på artister, nu döda, som varit med och gjort CBGB’s till själva anledningen att jag ville dit nu fem år för sent, fick utgöra en vers. Den avslutningen kan du se här.

…och så var det med det. Nu har jag gjort en CBGB’s-spellista (Spotify) för den som vill låtsas vara med lite grand, så där i efterhand. Därinne spelar förstås Television, Ramones, Talking Heads, Patti Smith Group, The Cramps, The Dead Boys, Heartbreakres och Blondie, men också Mink De Ville, Misfits, Dictators, Fleshtones, Richard Hell & The Voidoids, The Shirts, Wayne County, Suicide, the Jam, och tidiga tidiga Beastie Boys, inte överdrivet njutbart alltihop. Men så är det med historia ibland.

Förresten. Någonting såg jag av CBGB’s i New York, men inte var det mycket. En bit av en vägg eller anslagstavla, ett diplom och någon gitarr hade fått följa med till Hard Rock Café vid Times Square.

Det var det.

[EDIT: Fick tips om den här länken av en vän. Ett virtuellt CBGBs. Du kan själv stå på scen, men publik får du klara dig utan.]

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i musik, nostalgi, resor och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Rester av CBGB’s

  1. Jocke skriver:

    Så mycket bra musik…

    • Håkan skriver:

      Ja, hade varit kul med en tidsresa. Av någon anledning bestämde wordpress att din kommentar var spam. Hittade din kommentar i papperskorgen 😦

  2. dhea skriver:

    puss
    för patty

  3. Ping: Kemimannen-Grinchen 1: paranöten | Kemimannen 2.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s