Ett litet försök att lösa världskonflikterna i det stora äpplet

För det mesta är jag inte involverad i världspolitiken. Men vi märkte att det var oroligt i olika länder söderöver och när vi ändå var i New York så tänkte vi att vi skulle ta itu med detta. Det blir ju gärna en massa prat när FN ska träffas men det är svårt att komma till handling när det är så många som ska tycka och då är det lätt att folk surnar till och blir kinkiga. Jag har gått ju ett par halvdagskurser i konflikthantering så jag vet ungefär hur man gör när man ska få folk att bli vänner igen. Min sambo kan vara väldigt bestämd också, och det är en fördel i förhandlingar.

Konst som gör tonåringar förbannade

Världspolitiken hade dock inledningsvis låg prioritet eftersom vi skulle se på annat. Bland annat så tyckte jag att ungdomarna skulle belysas i konstens värld så att de kan namndroppa tjusigt på fester och mingla och gå på, och i New York har de gott om muséer där man kan öva sig på sånt, samt även få kindpussas lite om man håller sig framme. På Moderna museet fick de bland annat se mästerverket till höger. De fick också se en blå rektangel och olika streck som folk hade kluddat dit på väggarna. Det var mycket sådant i de lägre våningsplanen, och tonåringarna sa att det hade de klarat av att göra bättre själva. Till slut var det bara jag som gick där med pannan i djupa veck och låtsades förstå. Högre upp i huset var allting mer bekant, men även Kandinsky fick ta emot kritik ”som om man färglagt symbolerna i matteboken, ungefär”. Att skälla på Monet för att han målade kladdiga näckrosor tyckte vi däremot var lite taskigt. Han var ju nästan blind mot slutet så det är väl inte så underligt att han målade lite utanför ibland.

Men där fanns också en del motiv som de hade haft svårt att fixa på egen hand, det erkände de. Som den här:

Les Demoiselles d'Avignon - Pablo Picasso

och den här:

The dream - Henri Rousseau

…och hundratals andra, förstås, på ett av världens häftigaste konstmuséer. Men nu var ju inte poängen med det här inlägget att jag skulle spela märkvärdig. Sådant finns det gott om tid för i framtiden. Det här inlägget skulle ju handla om vår insats för freden, det var ju så det var.

Så här då: En kväll åkte vi till Grand Central Station eftersom jag hade en del gangsterromantik att bearbeta. Där vad det möcke folk i rörelse:

Det var någon skjutscen med en barnvagn inblandad som jag tänkte på, från "De omutbara". I trappan därborta tror jag.

Här någonstans blev delegationens mammarepresentant trött och ville åka till hotellet. Vi övriga gick de fyra kvarteren eller vad det nu kan ha varit till FN-skrapan. Det var lite mörkt så vi höll på att förvilla oss in i Ugandas ambassad i stället. När vi likt Nordens fredsänglar till slut skred fram där utanför FN-skrapan så stod det bylingar i vägen och pekade bestämt finger åt oss. De hade både pickadoller och batonger så vi bestämde att om det ska vara på det viset så kan de gott få lösa problemen själva.

Man ser nästan den där Non-violence-pckadollen till höger bakom gallret. Men skitsamma - nu lämnar vi fredsarbetet.

Min son försökte stoppa en redig FN-gubbe för att få ta poseringskort där i mörkret, –We come in peace, sa han, men då ökade gubben steglängden. FN-gubben fick nog Mark Chapman-vibbar, och det är ju klart att om man inte tål att se en ung Lindsdalare efter mörkrets utbrott så kan man heller inte tampas framgångsrikt med arga diktatorer. Långt senare så hörde förstås Ban Ki-Moon av sig och sa att det ju var jättetråkigt med missförståndet vid entrén och att han hemskt gärna ville att vi återkom och hjälpte dem, men vi sa till honom att någon måtta får det faktiskt vara, och dessutom är läget ändå hopplöst om det är såna där fega gubbar med gul slips som ska komma fram till något, sådana som inte ens vågar fotoposera ordentligt. Vi måste helt enkelt prioritera annat. Och det var faktiskt jättelångt att gå.

Nu orkar inte jag berätta mer ity jag måste nanna så att ja kan jåbba i morgon. Men sedan så ska jag berätta mer om Nu Yårk. Först säger vi Natti natti till det här lilla lökiga av Petula Clark.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i konst, resor och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ett litet försök att lösa världskonflikterna i det stora äpplet

  1. Wayne Nilsson skriver:

    Kloka tonåringar du fostrat Håkan. Och det verkar ha varit en fin resa, nu blev jag lite avis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s