Om hur jag ska slå igenom som rockstjärna

När jag växte upp hade jag olika funderingar på vad jag skulle bli. De hetaste idéerna var att jag skulle bli rockstjärna, fotbollsproffs eller möjligen astronaut. Men visst. Kemist är väl också bra.

Som det är nu så har jag mer eller mindre givit upp astronaut- och fotbollsproffsplanerna, men känner fortfarande att jag skulle kunna ha en chans inom musiken. Mick Jagger är ju skitgammal. Kan han så kan väl jag liksom. Men det finns hinder.

En väsentlig skillnad mellan mig och många framgångsrika musiker är att de ofta behärskar ett eller flera musikinstrument. Det har jag också många gånger tänkt att jag skulle göra, men tvådagarssatsningarna på akustisk gitarr som jag underkastat mig några gånger har inte givit önskat resultat. Ett annat problem är att jag inte heller är särskilt hoppig och skuttig av mig. Och även om mamma alltid tyckt att jag är fin så märker jag att kvinnnors hänförelse över Saade-pojken är märkbart större än vad jag möter när jag glider in i ett rum. Jättemycket större. Vad ska jag göra?

Jag har kommit fram till att vägen till framgång är att jag ska lära mig ett konstigt instrument. Då blir jag spännande och intressant. En theremin är min grej. Jag varken orkar eller kan riktigt förklara hur den funkar men man påverkar tonen genom att röra på armarna, och det ser coolt ut. Thereminen kan betecknas som den allra första synten och är en tidig uppfinning (1919) från Sovjetunionen, av uppfinnaren Léon Theremin. Här förevisar han instrumentet.

Så värst dyr är inte thereminen. Hysta fram ett par tusenlappar så är den din. Ett problem är att dess ljud med få undantag är störigt, och det är därför sällan man hör den, med undantag för introt i Morden i Midsomer förstås.

Gomsångarnas urfader: -Det är inte så glamoröst som man tror.

Men nu är det så att denna urtidssynt ska bli biljetten till min rockstjärneframtid. Jag ska skaffa mig en sån och bli grym på den. Så ska jag rekrytera en mimartist, en didgeridoo-spelare, en gomsångare och därtill en pukslagare. Sedan ska vi bilda ett konstnärligt band som slår stort. Vårt bandnamn ska vara hårt, typ Suburban Disaster Nightmare eller liknande. Jag spikar inte det nu. De andra i bandet får också ha förslag. Jag kan rimma bra, så det ordnar sig med texterna. Sedan får vi se hur länge vi håller på. Man kan ju tröttna. Rockstjärnelivet kanske inte är så glammigt som man tror. De säger ju så ibland, rockstjärnorna.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i apropå ingenting, musik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s