Sunkist, flygträning vid fågelbordet, och en hemmagjord färgteve

Jag är lite svag för nostalgi när jag är på det humöret. Jag kan till och med känna mig nostalgisk över sånt som jag inte varit med om. Det kan röra saker och ting som skett långt innan jag föddes, men jag ignorerar det problemet och blir en av timmerkarlarna som stod och petade på stockar i någon nordlig älv som jag kanske inte ens besökt i verkligheten utan bara sett i någon gammal arkivfilm. Så sitter jag i soffan och låtsastänker tillbaks: -Ojoj, det var hårt jobb vi hade det året. Det är lite konstigt.

Men jag måste kanske fabulera ihop lite tidiga minnen för det är inte särskilt mycket som är tydligt för mig av det som verkligen hände när jag var liten. Det mesta som jag minns tycks kopplat till något gammalt foto eller någon super-8-film som förstärkt någon sekvens som förmodligen annars hade försvunnit till någon oåtkomlig vindling i väntan på hypnos.

Jag tänkte på detta ikväll. Vad minns jag spontant om jag tänker tillbaks till när jag var liten? Direkt poppade tre händelser upp i huvudet. Där finns någonstans mellan dessa tre ett besläktat tema, märkte jag:

1) 1972, Växjö – 5 år

Jag kommer in i huset via källaringången – in i gillestugan. Vi har svartvit teve och det visas hockey. Jag fattar inte mycket av det där men jag skulle väl tro att Sverige spelar.

Kanske står Honken i mål. Där är i alla fall ett ljust och ett mörkt lag.

Min sju år äldre bror sitter i soffan,  och han berättar att en drickabil har kört i diket någonstans i närheten. All dricka har ramlat ut. Den gick inte att sälja nu så man FICK ta så mycket man ville.

För mig lät detta som paradiset på jorden. HUR MYCKET DRICKA MAN VILL. Och det var inte vilken dricka som helst.

Min brorsa visade mig. Han hade två kartonger med Sunkist i en garderob. TVÅ KARTONGER. Jag fick dricka två Sunkist. Den här händelsen gav mig en tidig idé om hur rika människor lever sina liv. Idel Sunkist – morgon, middag och kväll. Lyllos dem.

2) 1973, nyinflyttade i Lindsdal – 6 år

Nästan direkt när vi fått upp huset så monterade mina föräldrar ett fågelbord. Jag var fascinerad av de där fåglarna – domherre, talgoxe, blåmes, bofink, och nä det kanske inte var så många fler. Två bröder i min egen ålder bodde grannar med oss och vi blev kompisar nästan direkt. Vi ville också kunna flyga sådär som talgoxarna. Då kom vi på att vi kunde äta fågelfröna från fågelbordet – för det gjorde ju fåglarna –

Fly me to the moon.

så skulle armarna bära oss. Naturligtvis måste man träna också, så vi åt fågelfrön och flaxade med armarna ett tag. Jag vet inte hur länge vi höll på med det där; det kanske bara var i någon vecka eller så. Kanske det var därför som det aldrig funkade? Uthålligheten fanns där inte. Ett vanligt problem.

Möjligen var det någon vuxen som började prata så där förståndigt med oss, som vuxna är bra på: -Det där funkar inte pojkar, det begriper ni väl? Men jag minns hur upprymd jag var när vi satte igång. Medan jag fortfarande trodde att vi satt på värsta idén, och att det bara var en tidsfråga innan vi skulle lyfta. Sedan blev det väl saft och bullar, eller Lego eller något.

3) 1975 – 8 år

Alla andra hade färgteve. Alla andra. Vi hade svartvit. Däremot hade vi en grön glasskål som vi brukade ha Estrellas vickningschips i på fredagarna, och den gav mig en idé.

Typ en sån här fast inte så hög och smal. http://www.skolhuset.se/Glas/Pics/IMG_6631_resize.JPG

Visserligen var skålen lite flottig, men det hindrade inte mig från att bära den på huvudet för effekten blev färgteve. Bara grön färgteve i och för sig, men om det var dåligt på teve kunde man alltid slicka i skålen för den var salt. Sedan drog man upp den igen. Sedan kunde man göra skojiga frisyrer med sitt hår. Det var nyskapande.

Det sitter ytterligare händelser mejslade i bakhuvudet. Jag skrev för ett tag sedan om när vi målade träden i dungen, som var ett annat sådant exempel. Några är förstås lite mer laddade än andra.

Lite underligt ändå att dessa just dessa grejer var de som dök upp först. Varför? Jag vet inte. Men det var kanske den där känslan av att vara med om något märkvärdigt – obegränsad rikedom, upptäckten av färgteven, en metod för människor att lära sig flyga – kanske var det den inbillningen som tog skruv på något vis?

Vad minns du själv?

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i nostalgi och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Sunkist, flygträning vid fågelbordet, och en hemmagjord färgteve

  1. mariafoto skriver:

    jasså det är därför du är så fascinerad av fåglar….?!
    Väldigt roligt att du delar med dig av dina barndomsminnen. Själv så måste jag nog tänka efter en bra stund om jag ska komma på något…
    Ha en bra helg!

  2. Barbro Weismann skriver:

    Härliga berättelser från barndomen. Du var en riktig ”Emil” men han tog en soppskål och stoppa huvudet i. (Jag har haft problem med att komma in på din hemsida.)
    Trevligt veckoslut!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s