Om mitt twittrande och ett utdrag ur världens konstigaste text

Jag skaffade mig ett twitterkonto för ett par-tre månader sedan. Det var för att jag ville hänga med i den nya tiden, det så kallade 2000-talet. Jag går in där och skriver något då och då, ett tweet som vi hypermoderna kallar det. I twitter kan man skriva 140 tecken rätt ut i nätet som kanske någon läser. Ibland svarar någon också. Du kan också följa mig på twitter om du klickar här. Men innan du kastar dig utan fallskärm in i detta nya så bör du kanske fråga dig: Varför? Har du inget bättre för dig? Vad kan man möjligen sno ihop på 140 tecken som är meningsfullt? Inte mycket, för det mesta.

Fast visst, ibland berättar jag djupa tankar om mitt liv, så att det blir nerv:

Jag tar också upp viktiga händelser i omvärlden:

Ibland när jag ser på teve så berättar jag om mina känslor:

Sällsynt har det faktiskt förekommit att jag pratat om kemi också, men jag är försiktig med det. Man vill ju gärna prata med någon. Och ibland blir de här kontaktsökande tendenserna på tok för påflugna, som till exempel när en kommentar kastas ut till en främling som har lagt ut en bild på sin öl (i sig kanske en utsträckt hand):

Det var ju ganska meningslöst va. För övrigt betyder @någon att man vänder sig specifikt till denna någon. Det har jag fattat nu.

Nej, jag borde i stället hålla mig till kulturen, som jag ju utan tvivel behärskar:

Ibland producerar jag egen poesi på 140 tecken:

Och gång på gång, på ett antagligen rätt irriterande vis, så gör jag reklam för mina egna blogginlägg i det där twittret. Från början var det en och annan som nappade. Fast nu när twittrarna varit inne några gånger här på bloggen och vet vad den handlar om, så har de övergivit mig och reagerar inte på min reklam. Att de bara kan motstå:

Ja, det är vad jag själv gör ja. Men vad gör andra? Det är olika. Jag läser ju inte alla andra. Det funkar inte så. Man väljer att följa de som verkar säga intressanta saker eller som verkar ha intressen som sammanfaller med en själv, och avföljer sådana som man upplever som tröttsamma. Inte så många följer mig, och jag har funderat på om det är jättekonstigt eller inte.

Om man läser något som man tycker att någon annan borde läsa, då re-tweetar man det, dvs sprider det man just läst till sina egna följare. RT skriver man då. Såna här:

(på tal om den där SD-politikerns tveksamhet inför lämpligheten att det görs barn av föräldrar med olika bakgrund)

På så vis sprids nyheter och annat som kan anses viktigt med en väldig fart på twitter, och om man vill veta vad som är på gång inom det egna specialområdet (t ex en vetenskaplig disciplin) så kommer nyheterna snabbt som blixten, under förutsättning att man hittat till rätt twittrare. Så visst är twitter användbart även när det gäller annat än trams.

Fast det är ju det här med tramset förstås. Jag skulle inte vilja vara utan det. Ibland blir man så förvånad, som igår, när den här dök upp:

Vad yrar han om egentligen? Jo, den där länken ser ni.

Denna länk förutan så hade jag inte fått ta del av det konstigaste han läst i hela sitt liv, vilket var Regina Lunds alldeles egna tankar om konflikten i Libyen. För att sprida ordet så har jag saxat några klipp ur den där texten, av den händelse att du är sådär att du inte orkar läsa jättemycket. Håll till godo:

”Vi är alla allt.
Vi är alla en del i alltet.
Du är jag och jag är du och det du gör mot mig gör du också mot dig och det jag gör mot dig gör jag också mot mig och det jag gör mot jorden gör jag också mot mig själv och det jag gör mot mig själv gör jag också mot jorden.
Allt hänger ihop.
Khadaffi är en del av DIG.
Alla är Khadaffi.

Och avslutningen går inte heller av för hackor:

”Om vi ser Khadaffi som låt nummer 5 i Melodifestivalen, vad händer med världens och folkets rädsla för Khadaffi då?
Med hopp om frid för alla jordbor.”

Kunde inte ha sagt det själv.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i citat, magplask och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om mitt twittrande och ett utdrag ur världens konstigaste text

  1. Ebba skriver:

    Jag säger som någon skrev i DN idag: Heter han Ghadaffi, Kadaffi, Gadaffi, eller Kahdaffi? Kanske inte så noga, viktigast är att karln är galen!

    Det känns svårt att få många followers på Twitter, jag orkar inte försöka, känner inget behov. Man verkar behöva vara så aktiv, och det finns ju mindre plats för eftertanke/babblande. Två bloggar plus Facebook räcker för mig 🙂

    Min pappa (f. 1928!) provade twitter för någon månad sedan, tills jag sade att bloggande nog mera var hans grej. Så nu bloggar han nästan varje dag och scannar gamla kort och skriver om dem, skitkul! Kika in så blir han glad 🙂
    http://kornknarren.blogspot.com

  2. Håkan skriver:

    Jag är fortfarande inte säker på att det där med Twitter är något för mig, men man måste ju prova. Sådär aktiv orkar inte heller jag vara. Nyheter reser väldigt fort i det mediet, men en hel del annan skit flyger också.

  3. Rolf skriver:

    Jag tycker att jag har fullt upp med min blogg och hemsidor. Så mera stress vill inte jag ha i alla fall. Men det kanske är så att man ska satsa på en sak och göra det bra och inte ha för många grejor som kan bli slarvigt utförda. För då kan det sluta med att ingen vill läsa det man lägger ut på nätet.

    • Håkan skriver:

      Det är rätt många som använder twitter som ett yrkesverktyg. Journalister har jag förstått är rätt så pigga på det. Vad jag har det till är mera oklart. Men visst finns en risk att det bara blir strunt av alltihop. Och det kan stjäla en hel del tid dessutom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s