Nej, jag menar inte Kjell-Olof Feldt

Nej, det gör jag verkligen inte. Även om det var roligt med den där lilla lappen han ritade i riksdagen den där gången.

Idag vill jag berätta lite om Felt, ett band från 1980-talet med den där sångaren, Lawrence, som var konstig på något vis. Jag hade glömt dem, men så igår kväll kom jag att tänka på dem helt plötsligt. Felt är ett sånt där band som man inte hittar på Spotify, och då finns de ju knappt. Eller, de finns ju inte alls, inte sedan 1989 i alla fall. Lawrence skrev bara ut sitt förnamn på skivkonvoluten, och jag tror att det var för att han skulle upplevas lite svår och kryptisk, s k artsy-fartsy. Men att efternamnet egentligen är Hayward, det går ju att googla sig till. En cool, konstig, gäll, dyster, småfalsk röst hade han.

Nu känner jag plötsligt att jag faktiskt inte vill prata så mycket alls här. Vi kan lyssna lite i stället, ity jag hittade dem på Youtube:

Den var bra den. Fast det kommer inte gratis. Man kan få lyssna flera gånger innan man blir tjusad. Han låter ju lite valiumtrött, Lawrence. Här kommer en bra låt från LPn som blev deras svanesång, Me and a Monkey on the Moon. På den fanns den här fine biten:

I was born in the back of a mobile shack, and my father said to me son I’m gonna call you James” är ett bra rim. Eller inte rim kanske, men bra.

Ja, sedan upphörde Felt, men ett tag senare kom Lawrence tillbaka med Denim, ett band som gillade 70-talet och sjöng om Bay City Rollers och Osmonds och alla de där sopiga banden. Bandet har glitterkläder och Lawrence personifierar det man kallar tråkig inställning när han i pilotgasögon och sur min pratsjunger om sånt han hatar: Rolling Stones, Eddie Cochran, Blue Suede Shoes, Elvis, Chuck Berry, Booker T, Leadbelly, blues, funk, soul, rhythm & blues, rock’n’roll, Otis Redding och Marvin Gaye, med mera, med mera.

Ja bra rimmat är det ju också: ”Spector’s wall – knock it down. Jerry Lee – run him out of town”. Han är oemotståndligt sur, och på frågan om varför Lawrence har beppe-mössa på sig så kan jag ana mig till att det uppkrypande hårfästet inte kändes rock’n’roll. Denim upphörde 1996, det vet jag eftersom den skiva som skulle ha givits ut aldrig gavs ut för titeln Summer Smash funkade inte. Det hade inte varit något problem om det inte hade råkat vara så att prinsessan Diana just då krockade i den där tunneln. Lika bra var det att utgivningen stoppades eftersom låten var kass. Men Denim upphörde i alla fall efter det.

1998 bildades Go Kart Mozart. Det märkte inte jag eftersom jag höll på och nattade småbarn på den tiden. Men de finns där på Youtube och det låter ungefär som allt det andra. Och han ser fortfarande sur ut, Lawrence. Numera med baseballkeps, sideburns och sidor med en aning av sånt där Hellacopters-Nicke-hår, som förmodligen ger en bra öppning för en comb-over. Känns tryggt. I augusti fyller han 50, men det är ju inget mot Mick och Keith, som i år fyller 275 år någonting.

Vad var det här nu? Har jag vänt ut och in på mig själv och visat min absoluta älsklingsmusik – ett beat som dunkar i takt med mitt hjärta?

Nä. Ett band som jag tänkte på, bara.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i citat, musik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s