Géricault målade köttiga tavlor

Jag är inte särskilt djupsinnig när det kommer till konsten, och letar sällan efter dolda meningar. Eller jag gör kanske det, men jag hittar dem sällan. Fast jag tycker att det är roligt när konst provocerar, även om jag själv kan bli provocerad av just sån konst. Idag provoceras det ju hejvilt. Mest omskriven var förstås Lars Vilks Muhammed-rondellhund som gjorde muslimerna heligt förbannade. Nog sagt om den, kan jag tycka. Anna Odell spelade psyksjuk och dokumenterade omhändertagandet på Sankt Göran, vilket upprörde en massa folk, och Ecce Homo – den där utställningen av Elisabeth Ohlson Wallin där Jesus framställs ihop med homosexuella och transvestiter fick en hel del – inte bara de högeligen kristna – att reagera starkt. Man kan ju gilla eller ogilla det där – var och en är fri att ha sin uppfattning – men det vore ett dötråkigt samhälle om alla tvingades begränsa sig till att måla bokmärkesänglar och rosor för att undvika att uppröra någon.

Varifrån kom detta nu då? Jo, jag var lite flitig under förmiddagen idag men sedan tappade jag tempo. Helt plötsligt stod jag där och bläddrade bland mina gamla vinylskivor vilket ingen bett mig göra. Då fick jag syn på en gammal LP-skiva med The Pogues: Rum, Sodomy & the Lash. Även om titeln i sig säkert kan göra någon fundersam så är det nog mer sant för skivomslaget, för där används ett känt motiv av Theodore Géricault från 1819, benämnt Medusas flotte:

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/c/c2/Theodore_Gericault_Raft_of_the_Medusa-1.jpg

Den här tavlan är kanske inget man skulle vilja sätta upp över middagsbordet, med människor i akut nöd, med lemlästade kroppar, och – sedär – lite naket, men dramatiskt är det hursomhelst, och det är en bild som (via ett skivomslag!) etsat sig fast i huvudet på mig. Det som beskrivs är dödskampen för besättningen och passagerarna från Meduse, ett samtida skeppsbrott som upprörde, inte minst för att kaptenen lämnat skeppet.

Géricault är känd för en hel del andra motiv men jag har fastnat särskilt för de morbida och provocerande. Han valde så konstiga grejer att måla. Senare under sin karriär gav han sig på att illustrera galenskap. En serie om tio målningar varav några har förkommit utgjorde porträtt som visade ”olika typer av galenskap”. Det är ett fräscht grepp bland alla beställda rikemansporträtt:

Porträtt av en kleptoman

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/c9/Gericault_Insane.jpg

Porträtt av en galen kvinna

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/1e/Th%C3%A9odore_G%C3%A9ricault_hiena_de_Salp%C3%AAtri%C3%A8re.jpg

Är de vackra de här tavlorna? De är uttrycksfulla, det är vad de är. Ansiktet hos någon som är glad är trevligt att titta på, och ansiktet hos någon som är ledsen kan man känna med, men ansiktet av någon som är galen ser man sällan avbildad. Och vad ska man känna med henne? Det tycker jag gör de här bilderna intressanta. Är de rättvisande bilder? Tjaa, det får ju var och en avgöra då utifrån de egna referensramarna. Jag ser galenskap utifrån mina.

Ett ännu konstigare grepp – i perioder av Géricaults korta karriär (han blev bara 32 år, lungsjuk) – var att måla lemlästade kroppsdelar.

Här är ett sådant exempel:

gericault heads limbs Pictures, Images and Photos

Ja, är du lite känslig och sitter där i myspyjamasen och strötittar så kanske du tänker: -usch vad rysligt, och undrar vad det där skulle vara bra för. Så kan det vara, för vad som upprör är ju relativt. En del blir arga för en Muhammed-rondellhund, andra för en homo-Jesus, ytterligare andra för att man skojar upp psykvården och du kanske inte tycker om att se ett hopkok av lösa kroppsdelar i en tavla så här. Men motiven måste hursomhelst få finnas.

Géricault var dock ingen dussinkonstnär utan är en etablerad ”romantiker” läste jag, som utövade starka influenser på bl a Delacroix (han med Friheten på barrikaderna – den där med kvinnan som viftar en röd flagga). Ja ja, jag vet att romantiken är en sån där -ism. Men i ljuset av motiven ovan tycker jag att det är hysteriskt kul att kalla Géricault romantiker, stor humor.

Läs mer om Géricault här. Det är där jag har suttit och läst, bl a.

Ursprungligen publicerat på http://bollkalle.zoomin.se den 27 juni 2010, men flyttat hit pga nedläggningen av gratisbloggtjänsten på zoomin.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i återvunnet, konst och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Géricault målade köttiga tavlor

  1. Corina skriver:

    Konst kan vara verkligen obegripligt och begripligt på samma gång 🙂 Fast allt som oftast obegripligt 🙂

  2. Gabrielle skriver:

    Tack för intressant inlägg och ruggiga bilder!
    Om jag inte minns fel målade Géricault avhuggna huvuden också – alltså från avrättade (giljotinerade?) människor. Jag visste inte att han dog så ung.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s