Urgammal blues 6: Howlin’ Wolf – jätten

Howlin’ Wolf var en jätte, 198 cm och 136 kg (åtminstone i något skede i livet) och ingen man bråkade med i onödan. Han hade klös i strupen, och en sak som gör honom intressant är att han väver ihop generationer av bluesmusiker, och han är den första av de sex som beskrivits så här långt som använde elgitarr.

Bull Cow

Chester Burnett, som han egentligen hette, föddes 1910 i White Station, vid Mississipi. På grund av att han var stor redan som liten så fick han ”smeknamnen” Big Foot Chester och Bull Cow. Särskilt lätt hade han det nog inte för efter att hans föräldrar gift sig så kastade hans mor ut honom för att han inte arbetade på gården i önskad utsträckning. Han flyttade då ni hos sin morbror, fast han var taskig så 13 år gammal så rymde han hemifrån, gick 14 mil till sin far och där fick han det bättre.

Välkända mentorer

Hans karriär inom musiken tycks ha börjat runt 1930 då han blev vän med Charley Patton, en annan bluesgubbe, som lärde honom spela gitarr och en del sköna moves till det. Ett par år senare kom han i kontakt med Sonny Boy Williamson II (ytterligare en välkänd musiker från den tiden) som hjälpte Wolf att lära sig munspelet.

Under 1930-talet spelade han ihop med en hel del folk, bland annat Robert Johnson och Son House. Han spelade också ihop med Jimmy Rodgers, som var en schysst joddlare. Det där kunde inte Wolf så han la sig till med att yla med sin kraftfulla röst. Därav namnet Howlin’ Wolf.

Chess Records

Skivdebuten  lät vänta på sig till 1950. Han gjorde inspelningar bland annat för Chess records, där Muddy Waters var ett av de allra mest kända namnen. Den frostiga relationen mellan dem skildras på ett bra sätt i filmen Cadillac Records.

Han uppträdde sedan under hela 50- och 60-talet, och drogs med i den pånyttfödelse som den ”ursprungliga bluesen” fick i mitten av 60-talet. Mot detta årtiondes slut blev han påkörd och skadade njurarna. Detta plågade honom under restan av hans livstid, vilken tog slut 1976.

En laglydig bluesman

Några saker skiljer honom från de andra gubbarna: han tjänade pengar på sin musik och tycks alltid ha varit stadd i kassan, för de pengar han tjänade söp han inte bort, och han köpte inte en massa lyx. Han hamnade aldrig i finkan och han tog rent av ut en high school degree. Det blev hans adelsmärke – att sköta sig.

Rolling Stones klappade takten

Smokestack lightnin’ hade varit det givna klippet i det här inlägget, för det är den han förknippas mest med, men i det här klippet från 1964 sitter Rolling Stones bredvid på scen och diggar. Det knyter väl ihop musikhistorian ganska tjusigt och det gör att om jag skulle få lust att sluta skriva om bluesgubbar nu så blir det en logisk punkt att göra det just här – How many more years:

…och pekfingerstilen han kör i det här klippet ska jag definitivt börja använda mig av.

Ursprungligen publicerad 26 augusti 2010 på http://bolkalle.zoomin.se. Flyttad hit i något nedkortad form pga nedläggningen av gratisbloggtjänsten på zoomin.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i återvunnet, musik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Urgammal blues 6: Howlin’ Wolf – jätten

  1. Mib skriver:

    Hej hopp gamla zoominare! Jag är här och kollar lite. Fint har du gjort och valt en bra blogg tycker jag. Själv valde jag blogspot men det var mest för att jag redan hade en adress där sen gammalt. WordPress är kanske snäppet bättre egentligen.
    Nu ska jag läsa mera. Tycker om dina inlägg för jag gillar också naturen och så är jag ju pedagog precis som du.
    Ha det bra från Mib.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s