Urgammal blues 5: Son House – han med den snygga gitarren

Tycker du att det är lite jobbigt att läsa alla de där orden? Skit i dem då och gå rakt på klippen. De är precis vad du behöver och kommer att få dig att må bättre. Lita på mig.

Son House fanns med tidigt. Hans egentliga namn var Edward James House Jr, och han föddes 1902 i Riverton, strax utanför Clarksville, Mississippi. Han hade den snyggaste av alla gitarrer.

Hans mål i livet var till en början att bli baptistpastor men detta stod i konflikt med den musikstil han kommit att gilla som 15-åring. Därefter lärde han sig att själv spela gitarr och han spelade sedan ihop med bland andra Charlie Patton, Willie Brown och kungen av deltabluesen – Robert Johnson (som jag bloggat om tidigare här), och det påstås att Son House haft stort inflytande på Robert Johnsons gitarrspel. Likaledes ska han ha inspirerat Muddy Waters.

Även Son House hade lite problem med lagen. Han dömdes till 15 års fängelse för att ha skjutit ihjäl en man, men tycks bara ha suttit av två – mellan 1928-1929. Det hela ska ha hänt på en sylta där han spelade och mannen satte igång med en ”shooting spree” varvid Son House enligt egen utsago sköt i självförsvar. Det har sina sidor när alla bär puffror kan man tänka.

Hans första skivinspelningar gjordes 1930, och en ny omgång genomfördes under tidigt 40-tal, då genom Alan Lomax försorg (John Lomax son). Därefter försvann han ut i intet, och slutade faktiskt helt att uppträda. När bluesen fick en revival i början på 60-talet så blev hans inspelningar populära igen, något han själv där på jobbet på järnvägen som han hade tagit sig inte hade en aning om till en början. Son House gillade sprit och det ställde till det en del för honom i comebacken men sedan kom han igång fint och det varade fram till 1974 då han drog sig tillbaka av hälsoskäl. Son House levde dock vidare – om än i tysthet – i ytterligare 14 år.

Det finns några riktigt goa klipp på Son House från tidigt 60-tal, där han visar hur man ska hantera en sån där riktigt snygg gitarr. Det här är Death Letter Blues:

Det svänger ju. Kan man verkligen låta bli att gilla detta? Ja, en del kan det. Men inte jag.

Fem gubbar in i den här serien så kanske vi vill tro att vi har fattat galoppen, att vi vet en hel del om vad blues är. Tjaa – kanske, kanske inte. Son House hade själv bestämda åsikter i ämnet:

Då vet ni. Blues ain’t monkey junk.

Ursprungligen publicerat den 4 augusti 2010 på http://bollkalle.zoomin.se. Borttaget därifrån pga bloggflytt.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i återvunnet, musik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Urgammal blues 5: Son House – han med den snygga gitarren

  1. Ping: Urgammal blues 6: Howlin’ Wolf – jätten | Kemimannen 2.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s