Urgammal blues 4: Lead Belly – han med humöret

En av de allra mest fascinerande av de här bluesgubbarna är nummer fyra i ordningen. Min personliga favorit ibland dem är det i alla fall, inte bara för musiken, utan också för den märkliga personlighet som avtecknas när man läser om Leadbelly (eller Lead Belly, som han själv skrev). Han hette inte så vid födseln, förstås. Hans dopnamn var Hudy Ledbetter och han kom till vid ett plantage nära Mooringsport, Louisiana i början av år 1888, men flytten gick till Leigh, Texas redan när Hudy (eller Huddie som de stavade det senare) var fem.

Han gifte sig som tjugoåring och fick då ett dragspel av sin farbror. Det där dragspelet lär ha varit någon slags startpunkt. Ett fåtal år senare, då han blivit far till ett par barn, lämnade han hemmet för att försörja sig på sången och gitarr, så det var en ganska sen karriärstart. Vid den här tiden tillkom några av hans första låtar, bland annat The Titanic, som var den första han lärde sig spela på 12-strängad gitarr, det som sedan kom att bli det instrument som han förknippas med.

Det var under den här tiden som Lead Belly slog sig ihop med Blind Lemon Jefferson (se tidigare inlägg här) och det är oklart hur länge de uppträdde ihop men det tycks ha varit ett flertal år. Några ljudupptagningar på dem tillsammans finns dock inte.

Leadbelly hade hett temperament, och det hakade upp hans karriär ganska rejält. Ett första fängelsebesök drabbade honom 1915, dömd för att ha burit pistol någonstans där man inte skulle ha pistol. Kort därefter åkte han fast för dråp av en släkting. Omständigheterna runt detta brott var lite oklara men sju år satt han i fängelse därefter. Under denna period lärde han sig en del låtar som blev en del av hans repertoar, inte minst ”Midnight special” – som senare gjordes känd bl a av Creedence Clearwater Revival. Ryktet lät gälla att frigivningen delvis berodde på att guvernören Pat Neff fallit för en sång som Leadbelly skrivit till honom med bön om frisläppande. Hur det är med den saken är också lite oklart. I vilket fall som helst så dröjde det bara fem år innan nästa långa fängelsestraff. 1930-1934 satt han i Angola Prison Farm dömd för mordförsök efter att ha knivskurit en man. Det var under denna period som han upptäcktes av musikologern John Lomax (och sonen Alan), som bedrev ett forskningsprojekt med syftet att kartlägga den traditionella musiken i amerikanska södern. Det var också Lomax som först såg till att få ut Leadbelly på skiva.

Jag hittade ett märkligt klipp – ett filmklipp från Time magazine – där Leadbelly spelar sig själv och liksom beskriver hur Lomax hittade honom i finkan och vad som sedan hände. Det var som den ”sjungande bråkstaken/fängelsekunden” man marknadsförde Leadbelly. Lite Onkel Toms stuga över det klippet:

Hur som helst, Leadbellys karriär kom igång i den här vevan. Lomax tog honom till New York, och visserligen lyckades han inte riktigt slå igenom bland den svarta publiken i Harlem, men han var mer framgångsrik bland de mer välbeställda vita, som kanske tyckte att Leadbelly var en kuriositet med sin brokiga bakgrund. Dessutom togs han varmt emot i vänsterkretsar, och där kom han i kontakt bland annat med Woody Guthrie, med vilken han också gjorde några inspelningar. Han återvände visserligen till fängelse igen 1939-1941 efter att ha knivhuggit en man på Manhattan, men höll sig i övrigt på rätt sida om lagen under återstående delen av sitt liv. Leadbelly dog i sviterna av ALS 1949.

Det är inte all musik av Leadbelly som passar under etiketten blues. Mycket är av samma karaktär som Woody Guthries ”folkmusik”. Flera idag välkända låtar vars tillkomst ligger tidigare än de här skivinspelande artisterna, t ex Cottonfields och House of the Rising Sun, populariserades av Leadbelly, och en av hans låtar – Goodnight Irene (vilken nynnas på i klippet ovan) blev just efter hans död en riktig hitlåt med the Weavers. Han var annars känd för work songs och field hollers, och tidigare fanns ett Youtubeklipp med en ylande, spelande Leadbelly som visade prov på det. Tyvärr är det borta nu – någon copyrightgrej förstås. Synd på den musikhistorian.

Mina egna favoriter med Leadbelly är dock blueslåtarna, inklusive försnacket. Hos Leadbelly finns en hel massa bra musik att hämta men det här inlägget kan ju inte fortsätta in i evigheten så jag rundar av med min favorit. Lysssna på introt till Good Morning Blues, t ex. Texten rev jag av från någon sådan där textwebbsida som finns lite varstans:

‘Now, this is the blues, there was a white man had the blues said it was nothing to worry about. Now you lay down at night you roll from one side of the bed to the other, all night long you cant sleep what’s the matter? the blues has gotcha. You get up and sit on the side of the bed in the morning, you got your sister, brother, mother, father around you, you don’t want no talk out of em, whatsa matter? blues got yer, you go an put your feet under the table, look down at your plate you got everything you wanna eat, but you get up and you shake your head and yuh say I cant eat and you cant sleep what’s a matter? The blues has got you, it wanna talk to you, here’s what you gotta tell it…. (http://xroads.virginia.edu/~MA03/faturoti/harlem/collage/bluesroots.html)

Även den har försvunnit från Youtube så vi får trösta oss med en spellista från Spotify där den ingår. Leavin’ blues är å andra sidan inte heller så dum.

De flesta tycker inte att det här är så mycket att ha, har jag förstått. 75 år gammal musik kanske låter lite mossigt i somligas öron, men inte i mina. För övrigt kommer de flesta av uppgifterna i det här inlägget från en bok som jag gillade väldigt mycket: Wolfe, C.; Cornell, K. The Life and Legend of Leadbelly.

Detta inlägg publicerades ursprungligen på http://bollkalle.zoomin.se den 29 juli 2010. Det har fått skrivas om en del i samband med flytten hit, och blev väl en aning rumphugget av de förlorade klippen, dessvärre.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i återvunnet, historia, musik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Urgammal blues 4: Lead Belly – han med humöret

  1. Stina skriver:

    Nu är jag ytterst tråkig men jag noterade att tryckfelsnisse varit framme och skrivit att det ursprungligen publicerats 29 juli 2011. Hade detta varit sant hade det ju varit ytterst spännande eftersom vi då hade en kemist som kunde resa i tiden. Oj, vad mycket visdom han kunde hämtat hem då! Men nu är ju kemisten endast en helt vanligt kemist med den normala mängd vishet som kemister brukar ha, kanske någon procent plus eller minus, jag låter det vara osagt. Då undertecknad är en mindre vis biomedicinare kanske denne kommer att kontakta kemisten i ändamål att begripa lite kemi under färdigställandet av ”The book”. Skulle kemisten misstycka?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s