Urgammal blues 3: Blind Lemon Jefferson och Black Snake Moan

De snabba svängningarna i musiktrender och mode som vi kan se idag förutsätter förstås snabb kommunkation, men det är inget nytt påhitt.

Black snake-trenden

Ett exempel på en sådan liten tidig minitrend var blueslåtar som handlade om ”black snake” i amerikanska södern under 1926-1927. Vad betyder det egentligen, ett black snake moan? Den vanligaste tolkningen är förstås att det handlar om sex, eller lust förresten. Lust som sångaren inte får utlopp för. Eller bara en rejäl dos allmän ångest. Men det kan kvitta. Den första inspelningen på det här temat kom från Victoria Spivey på Okeh records i maj 1926 – då med titeln Black Snake Blues, och snart därefter gjorde en vaudeville-artist vid namn Martha Copeland en cover. Detta följdes sedan av Blind Lemon Jeffersons version: That Black Snake Moan, som blev den mest populära och är den som vi minns idag. Men det festliga är att där släpptes åtminstone ytterligare 10 ”black snake”-skivor, för det var vad som gällde under den här korta perioden. Det producerades till och med en sån där rulle som man stoppar i självspelande piano på titeln. Blind Lemon spelade därpå in både Black dream blues, och That Black Snake Moan 2, innan han uppenbarligen måste ha känt sig klar med temat. (Wald, Escaping the Delta)

Blind Lemon

Så vem var Blind Lemon Jefferson? Han var väldigt populär i amerikanska södern under några år i mitten av 20-talet och är väl den bluesmusiker från just dessa år som är bäst ihågkommen idag.

Mycket är höljt i dunkel om hans liv. Född 1893 i Texas, blind från dag 1, men därefter vet man ganska lite om hans första år i livet. Han mötte och spelade ihop med den legendariske bluesgubben och dråparen Leadbelly under några år under 1910-talet, och han blev stadigt mer ramgångsrik.

Blind Lemon spelade in ett 100-tal låtar mellan 1926-1929 och 43 gavs ut. Han var en driven gitarrspelare men hans särart låg i röstresurserna. En tidig släkting till bluesen var så kallade Field Hollers – karakteristiska rop för att nå fram med budskapet över bomullsfälten, typ – och Blind Lemon hade verkligen kapacitet att nå långt, även om det väl är troligt att han aldrig jobbade på något fält (han såg ju inget). På söndagar sjöng han inte heller, det var han bestämd på. Hör Black Snake Moan:

Alla med öron kan ju höra att den här är grym, och så var den också Blind Lemons största hit. Men det fanns mer. Framför allt See that my grave is kept clean och Matchbox blues var framgångsrika.

Men även Blind Lemons liv blev kort. I december 1929 dog han i Chicago. Orsaken är inte klarlagd, men han lär ha hittats i en snödriva i rännstenen – ett precis sådär sunkigt livsöde som man förväntar sig i någon film om en stackars fattig blind kämpande bluesmusiker. Hur hamnade han där då? Det förekommer fyra alternativa förklaringar. 1) en svartsjuk älskarinna förgiftade hans kaffe, 2) hjärtattack efter att ha gått vilse i snöstorm (anses troligast), 3) han gick vilse och frös ihjäl, 4) rånad på en stor royaltyutbetalning och därefter dräpt. Man tycker kanske att det borde ha funnits metoder för att åtminstone utesluta någon av dessa förklaringar, men året var 1929 och hudfärgen var svart. Ingen obduktion utfördes. Han var död. Det fick räcka bra så.

Paramount (hans skivbolag under större delen av hans skivkarriär) betalade för hemtransporten av Blind Lemons kropp till Texas, men väl i Texas var det ingen som följde hans uppmaning att See that my grave is kept clean. Det dröjde till 1967 innan ens en gravsten kom upp – och då hamnade den någonstans i häradet eftersom den exakta placeringen av hans kropp förblir osäker. Men nu har å andra sidan hela kyrkogården döpts om till Blind Lemon Memorial Cemetary. Död är han likförbannat.

Detta inlägg publicerades ursprungligen på http://bollkalle.zoomin.se den 18 juli 2010, men flyttas hit eftersom gratisbloggen på zoomin upphör. Ett i huvudsak ignorerat inlägg, som jag själv gillar, så det fick följa med till Kemimannen 2.0.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i återvunnet, historia, musik och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Urgammal blues 3: Blind Lemon Jefferson och Black Snake Moan

  1. Ping: Urgammal blues 4: Lead Belly – han med humöret | Kemimannen 2.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s