Urgammal blues 1: Robert Johnson sålde sin själ till djävulen och fick magic fingers

Detta inlägg publicerades ursprungligen 11/7 2010 på http://bollkalle.zoomin.se. Pga nedläggning av zoomins fria bloggtjänst flyttas inlägget hit och raderas samtidigt från zoomin. Inte många har stannat till vid det här inlägget, men jag gillar det ju själv.

Jag gillar att lyssna på 20- och 30-talsblues. Det är inte många av mina vänner som delar den fäblessen. Hemma är det iskallt läge för jag har tröttat ut dem. De står inte ut att höra på det i mer än en kvart. Förresten så är det iskallt läge nästan överallt. Men nu är 20- och 30-talsblues hett bloggstoff. Det bestämmer jag ju själv.

Varför 20- och 30-tal?

Så här ligger det till. Det här är de äldsta inspelningarna som liksom påminner om rock’n’roll, åtminstone så långt jag vet. Jag påstår inte att bluesen ”uppfanns” på 1920-talet. Långt innan skivor spelades in så sjöngs det arbetssånger på bomullsfälten, och man ropade field hollers för att höra varandra, och åtminstone delar av inspirationen antas ha kommit från detta. Och amerikanska varietéshower från sekelskiftet och framåt inkluderade ofta bluesnummer. Men de flesta ”bluesartister” före 1920-talet använde andra instrument, som dragspel eller banjo till ackompanjemang. Den gitarrbaserade bluesen däremot kom på bred front under 1920-talet, och från den tidens musik kan man hitta rytmer och riff som återanvänds än idag. Jag tycker helt enkelt att det är spännande att följa utvecklingslinjer i musiken från då till nu, även om jag kanske inte har sådär jättekoll på den där historian. Men man lär sig ju någonting. Det är nog där i nyfikenheten som fascinationen för den här musiken sitter.

Blinda skulle de vara

Det finns en massa artister från den här tiden som har tillnamnet Blind. För blind skulle man vara. Som lidande och genuin blev man liksom lite mer intressant. Lidandet kunde komma igen i texterna och dessa var då lättare att ta till sig om det verkade som om man visste vad lidande innebar. Det mönstret känns igen även idag. Det förekom således att seende med hygglig bakgrund omvandlades till Blind någonting från rännstenen för att ge en mer för tidsandan aptitlig image. Bland de blinda som verkligen var blinda så fanns en hel del artister som åtminstone under en kort period var framgångsrika, och vars inspelningar spelas än idag, som: Blind Blake, Blind Lemon Jefferson, Blind Wille McTell och Blind Wille Johnson. Vi får dock lämna de här gubbarna därhän, i alla fall i detta inlägg, annars tar det aldrig slut.

Robert Johnson

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/b/bb/RobertJohson.png

En av de två bilder av honom som finns bevarade

Den i ”modern tid” mest omskrivna blueslegendaren från den här tiden är Robert Johnson. Detta kommer sig troligen av att idag kända musiker som Eric Clapton, Bob Dylan, Jimmy Paige och Robert Plant angivit honom som en viktig influens. Clapton gjorde en hel skiva med hans låtar 2004. Johnson spelade bara in 29 låtar (några dubbelt) uppdelat på två sessioner under 1936-7, och han var inte en särskilt känd artist under sin livstid. Hans största hit – Terraplane blues – sålde i cirka 5000 exemplar då, vilket nog i och för sig var en ganska hygglig siffra. Under en lång tid därefter var han i princip bortglömd men en återutgåva av hans låtar på 1960-talet ändrade på detta.

Sålde han sin själ till djävulen?

Det hjälper att hans liv är höljt i dunkel för det gör honom spännande. Från hans tidiga liv är mycket lite säkerställt. Han föddes 1911 och enligt legenden var hen länge en medioker gitarrist, men här börjar det spännande. Han fick en ingivelse att vandra till en korsning (Crossroads) mitt i natten, och där lämna över sin gitarr till en stor svart man (djävulen) som stämde gitarren åt honom. Robert Johnson fick på så sätt magiska fingrar och i utbyte tog Djävulen hans själ. När han senare dök upp igen så kunde han frambringa de mest märkvärdiga ljud ur sin gitarr. Självfallet är detta sant, för jag älskar såna här skrönor.

Blev han mördad?

Han var väl inte guds bästa barn och svag för kvinnor var han. Åtminstone två äktenskap hann han med och hans liv lär ha tagit slut pga en kvinnoaffär 1938, så han blev alltså bara 27 år. På ett dansställe i Greenwood, där Johnson hade ett antal spelningar, fanns en kvinna som han kurtiserade. Det gillade inte hennes man. Vad som lär ha hänt är att maken spetsat en flaska whisky med stryknin, som därefter Johnson drack upp. Han blev snabbt ganska dålig, vilket lätt förstås, och under några dagar blev han därefter sämre och så dog han.

Vad är det som är så speciellt?

Han fick ut mycket ljud ur en akustisk gitarr. Det här är min favorit, tror jag – idag i alla fall. Hör på superdarret i gitarren.

…men jag vet faktiskt inte varför de stoppat in en smal saxofontjej i början.

Eller förresten jag kan inte låta bli när det är så lätt. Den här tycker jag är bäst ibland. Den ödesmättade Come on in my kitchen, i vilken han låter gitarren härma vindens ylande – hör själv 1:35 in i låten: ”can’t you hear that wind howl”. Detta är ju folkbildning på hög nivå.

Är du nyfiken på att veta mer om den här gubben? I biografin av Elijah Wald: Escaping the delta – Robert Johnson and the invention of the blues, så finns det man vet samlat. Men det är inte så jättemycket som har gått att bekräfta faktiskt.

Det här är inte musik man vill höra skvala i bakgrunden. Den ska man lyssna noga på. Det brukar ändå inte hjälpa för de flesta. De flesta tycker bara att det är gammalt och tråkigt. Men inte jag. Jo, gammalt är det ju, förresten.

Annonser

Om Håkan

Äh jag berättar mer sedan.
Det här inlägget postades i återvunnet, historia, musik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Urgammal blues 1: Robert Johnson sålde sin själ till djävulen och fick magic fingers

  1. Corina skriver:

    All musik har en tjusning….jag uppskattar klassisk musik när jag är för mig själv och kan sitta ner i lugn och ro och lyssna. Så har man ju olika smak. Jag uppskattar det mesta i musikväg även viss hårdrock kan faktiskt vara hyfsat. Tror det beror på hur man känner sig just när man lyssnar 🙂

  2. Ping: Urgammal blues 5: Son House – han med den snygga gitarren | Kemimannen 2.0

  3. Ping: Urgammal blues 6: Howlin’ Wolf – jätten | Kemimannen 2.0

  4. Ping: Vadå, jag kan väl också göra en sån musiklista? | Kemimannen 2.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s